Lucifer´s Aid – ”Human Rights”

ALBUM       Mattias Larsson      2017-09-01

Mästerlig!

10/10

INDUSTRIAL / EBM

Det där påståendet att platta nummer två ska vara svår att göra verkar inte ha haft någon större påverkan på Calle Nilsson och hans enmansprojekt Lucifer´s Aid. Uppföljaren till förra årets ”New to Reality” är en av de bästa skivorna i den tunga elektroniska skolan som släppts av en svensk artist de senaste 20 åren.

Lucifer´s Aid debutplatta golvade mig fullständigt och var en av förra årets bästa skivor. Stenhård och distad EBM influerad av framförallt Dive och Front 242 men kryddat med en egensinnig dos av monoton klubbmusik. En veritabel käftsmäll som jag knappt hunnit hämta mig ifrån än.

 

Tidigare i år fick vi det första smakprovet från den här skivan i form av en EP, Control Yourself. Där hade soundet blivit lite mer utåtagerande och skitigt. Mer Portion Control än Dive om jag säger så.

Endast titellåten från nämnda EP finns med på Human Rights och den är ganska talande för hur albumet låter. Och känns.

Det är nämligen som att stirra ner i en avgrund utan att våga röra sig. Låtarna är monotona men väldigt levande och oberäkneliga. Calle har byggt en mörk, olycksbådande labyrint med sina maskiner och man kan inte slappna av en sekund då man inte vet vad som väntar bakom nästa hörn. Elaka ljud kommer och går i den kompakta ljudbilden. Trummorna lever ett eget liv och blir efter halva låtarna om möjligt ännu tyngre och det finns ingenstans att gömma sig.

 

Human Rights känns överlag mer allvarlig, mer genomarbetad, mer… ondskefull. Ta de två inledande låtarna ”Deny” och ”Future Mess” som exempel. Jag vågar lova att inget band i den här genren har haft en mer övertygande inledning på en skiva. Det är så tungt, så kompromisslöst och så oerhört bra att man bara sitter och skakar på huvudet. Du blir fullständigt manglad.

Det är håll-käften-musik i sin ädlaste form.

 

För att ytterligare motivera plattans toppbetyg så vill jag nämna att det skulle med lätthet kunna plockas tre, fyra singlar från skivan utan att det skulle uppfattas som krystat.

Tidigare nämnda ”Future Mess” tillsammans med den vansinnigt svängiga ”Confusion” och den blytunga ”The Warning” skulle alla bli utmärkta singelval om jag fick bestämma.

 

Det är först mot slutet av plattan som den värsta attacken trappas ner en smula.  Men det är fortfarande intensivt och koncentrerat. Avslutande och samplingspäckade ”Dead Anger” pulserar och vrider sig i ett lågt tempo och för tankarna till nån gammal Front 242-låt man fullständigt skiter i för man lyssnar ju för fan på nya Lucifer´s Aid!

 

Jag önskar egentligen att jag aldrig hade hört Human Rights, för då kunde jag ha fått höra den för första gången igen.

Årets bästa platta.

SPOTIFY

COPYRIGHT (C) 2016