• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

”On my command:  Unleash hell”.

Russell Crowe´s klassiska citat från filmen “Gladiator” fungerar utmärkt som programförklaring till New to Reality. En frontalattack på dina sinnen som du behöver tid att återhämta dig från.

Musiken är blyertsgrå, regntung och mycket belgisk. Som en smältdegel av Dive, Sonar och Front 242 hamrar Herr Nilsson sig in i mitt huvud och skapar bilder av sedan länge övergivna städer där halvtrasiga maskiner på tomgång  är det enda som lämnats kvar.

Det är obeskrivligt tungt. Det är distat och monotont, men här har Calle inte fastnat i fel sorts monotoni. Istället har han rattat in ett närmast funkigt groove i sin industriella EBM som gör det omöjligt att värja sig emot.

Inledande ”Unfollow Me” är en av årets bästa låtar. Förmodligen den bästa låten Front 242 aldrig fick göra. Oerhört medryckande och effektiv med sin skoningslösa bas och Calles skrovliga röst som låter mer hotfull än någonsin.

Första singeln ”Deep Inside”, som i skrivande stund har nästan 10,000 streams på Spotify, är en annan höjdpunkt. En skitig och rå ångvält till låt som bara blir bättre för varje gång man lyssnar på den.

Den instrumentala men samplingsspäckade ”Nobody Cares” får nästan mina högtalare att ge upp av trycket och tyngden. Jag kommer på mig själv med att tänka, ”överlever man det här när det körs live”?

Det närmaste pop vi kommer, om pop gjordes av Mad Max-mutanter i gasmask, är i låten, ”No Way Back”. En effektiv och rak dansgolvslåt som borde bli en hit om det finns någon rättvisa i den här världen.

Hela skivan är gjord på bara två månader och det hörs. Det är en intensitet och en närvaro som gör att man nästan tror att den är gjord i realtid när man lyssnar.

Det är en kort skiva. Och intensiv.

Den håller mig som mental gisslan och när jag efter 39 minuter blir utkastad i verkligheten igen. Omtöcknad , mörbultad och med begynnande tinnitus, så har jag bara en tanke i huvudet:

En gång till.