EBM / INDUSTRIAL

Calle Nilsson fortsätter att ge ut plattor i rask takt och fortsätter samtidigt att skämma bort oss lyssnare genom att konsekvent hålla en så hög nivå att det just nu inte finns något annat svenskt band i den här hårda, elektroniska sfären som är bättre.

Vanligtvis hade jag inte gett mig på att recensera en remixplatta. Men jag tycker det finns en relevans här då skivan innehåller inte mindre än fyra nyskrivna låtar tillsammans med sex omgjorda versioner av låtar från hans två första album.

När jag hörde att det skulle vara nygjorda versioner på redan fantastiska låtar så var jag till en början mycket skeptisk. Vad kunde egentligen förbättras?

Till att börja med har låtarna blivit snäppet mer klubbvänliga, men det är med små subtila medel Calle har ändrat dem. Tyngre trummor här, emfas på ett helt annat ljud där.

Det är som att komma hem och efterhand upptäcka att någon med varsam hand har möblerat om, men att det också passar din smak.

Möjligen att The Warning, No Way Back och Deep Inside har blivit bättre här än i sina originalversioner, men det är som sagt olika sidor av samma mynt.

Blytung, hård och kompromisslös body i den belgiska skolan.

När det gäller de nya låtarna så har det hänt något.

Calles röst är mer förvrängd och processad än tidigare. Det låter mer Suicide Commando än Portion Control om jag säger så.

Musikaliskt är det skoningslöst, snårigt och rör sig mer mot Skinny Puppys ljudlandskap än tidigare, även om grunden fortfarande är omisskännligt Lucifer´s Aid.

Låtarna Suffer in Silence och Apart (årets hittills bästa låt i genren) är så bra att det svartnar för ögonen. Den nästan instrumentala Be Prepared är en musikalisk ångvält och den avslutande, minutlånga Anger får mest betraktas som ett outro.

Sammantaget: Han har gjort det igen.

SPOTIFY