SYNTHPOP / EBM / BODYPOP

Danskarnas andra EP är ett stort steg framåt. Det har blivit mer beslutsamt, fått mer tyngd, bättre prodd. Ja, ”Automation City” känns på det hela taget mer koherent än debuten.

Jag var personligen inte jätteimponerad av bandets första EP, ”Point of Departure”. Musiken landade ganska träffsäkert mittemellan synthpop och dansant EBM, men då jag störde mig på sången som kändes tillgjord och låg alldeles för långt fram i ljudbilden så var det inget som riktigt fastnade hos mig.

Här har det dock blivit klart bättre på sångfronten. Den känns mer avslappnad och genomarbetad och levereras med ett större självförtroende.

Skivan inleds och avslutas med ett långsamt, tungt och pulserande intro respektive outro som håller ihop det hela på ett förnämligt sätt.

Mellan dessa hittar vi tre riktigt, riktigt bra låtar som direkt får mig att tänka på belgiska Nebula-H. Det är lika kaxigt och dansant och löjligt medryckande.

Framförallt borde Resistance kunna framkalla kaos på vilket elektroniskt dansgolv som helst med sitt snygga driv och lite hårdare sång. TheRobotsDance har lägre tempo, men är blytung och om det inte vore för sången så hade det kunnat vara en låt av Front Line Assembly. Även Robonation med passande vocodersång har blivit en stor favorit hos mig.

Det är såhär en EP ska byggas upp. Andra band: Ta lärdom!

Överlag är det alltså en rejäl förbättring som ManMindMachine genomgått. Om de fortsätter på det här spåret så kommer deras fanbase öka väsentligt, tro mig.

Det finns egentligen ingenting att klaga på förutom att jag hade velat ha fler låtar, för den här EP:n ger verkligen mersmak.

SPOTIFY