IDM / AMBIENT

En musikalisk doldis stiger fram i rampljuset för ett blyg besök med ännu ett högklassig album som ger mer och mer ju mer tid du investerar i att lyssna på den.

För två år sedan så toppade Mark Pritchards förra album, den mästerliga ”Under The Sun”, min årslista så det är ingen överdrift att säga att jag hade höga förväntningar när nu uppföljaren ”The Four Worlds” släpptes. Mark Pritchard är nog en av de artister i Warps stall som håller mest låg profil. Men det skall inte förväxlas med att hans musik och output är blygsam - snarare tvärt om. Han har under åren släppt en mängd musik både under eget namn och tillsammans med andra under ett otal olika alias. Han har även remixat låtar från artister som till exempel Depeche Mode, Aphex Twin, Amy Winehouse och Radiohead.

Musikaliskt sett så kan ”The Four Worlds” närmast betraktas som en fortsättning på den förra skivan, med mestadels instrumentell ambient med inslag av spoken word på ett par av låtarna. Det är samma lite ödsliga filmiska känsla i musiken som rör sig från det vackra till det mer oroande. Det är melodisk musik som (förutom första spåret ”Glasspops”) är helt utan trumrytmer. Arrangemangen är sparsmakade och innehåller förvånansvärt få ljud. Men om man lyssnar ordentligt så hör man alla de små detaljerna som göms i ljuden och effekterna. Och det är här man hittar skivans storhet. Mark Pritchard är en ljudkonstnär som med ett fantastiskt hantverk målar sin musik med små penseldrag och skapar ett verk som vid första anblicken verkar enkel, men som efter ett tag växer och visar upp ett djup man först inte märkte.

”The Four worlds” är en värdig uppföljare till ”Under The Sun”. Den är lite mer stillsam och återhållen, men samtidigt lite mer homogen och fokuserad. Den kanske inte når riktigt upp till samma höjder som sin föregångare men det är ändå ett utmärkt album som rekommenderas både för den som tycker om harmonisk ambient och för den som vill ta sig tid att upptäcka alla detaljerna som göms i Pritchards utsökta arrangemang.

SPOTIFY