Peter Nyström startade Megaptera redan 1991 och har sedan 1995 drivit det som ett enmansprojekt. Musiken är uppbyggd av samplingar och ”field recordings” som sen vrids till flera varv i studion. Mörk ambient samsas med släpiga beats och allmänt oväsen. På samma sätt som Cabaret Voltaires ”Red Mecca” var en reflektion och ett slags soundtrack av kravallerna i England i början på 80-talet så är den här skivan både en elegi över Megaptera som band såväl som en statusrapport om samhällets tillstånd.

Kaos, med andra ord.

Låtarna startar oftast från noll och stegras sedan sakta tills det är en kakafoni av ljud och underliga, psykotiska samplingar som bidrar till den febriga ljudbilden.

Inledande Lobotomy är ett bra exempel då den andra halvan av låten innehåller en samplad röst som på svenska berättar om hur en lobotomi genomförs, loopad om och om igen. Effektfullt och samtidigt ganska obehagligt.

I låten Second Recovery piskas ett våldsamt och hårt industrigroove fram och jag kommer på mig själv med att sitta och nicka i takt till musiken, som bara marginellt skiljer sig från en bilkross i intensitet.

Jag brukar alltid lyssna på skivan när jag skriver recensionen om den, men i det här fallet går det bara inte. Det går överhuvudtaget inte att koncentrera sig på något annat när man väl har satt på den.

Då låtarna är så långa och skoningslösa i sitt anslag så är härmed en liten migränvarning utfärdad. För Megaptera är empatistörd musik för oss som somnar till ljudet av upplopp och husrivningar. Dessutom är ”A Horse in the Eye is Part of the Art” den mest intensiva av alla Megapteras album så det gäller med andra ord att vara på rätt humör för att uppskatta det här.

I som här inträden, låten hoppet fara…

COPYRIGHT (C) 2023