SYNTHPOP

Belgiska Metroland rör sig flera steg bort från den Kraftwerksdoftande technopopen som var framträdande på deras två första plattor. Dessvärre trampar de snett och landar i muzakträsket på fullängdare nummer tre.

Det börjar ju så bra. Introt ”Tune in” vävs ihop med låten ”Vie (Mental Impressions Reproduced by Electronic Means)” som är tung och medryckande Düsseldorfsk pop. Låten stegras hela tiden, ändrar form och blommar ut i en fantastisk avslutning där alla ljud till slut kommer på plats.

De två efterföljandeföljande låtarna, ”Sytnthetic sound” och ”Good Moaning” går lite i samma stil men ljudbilden är snäppet luftigare.

Sen händer det något. Metroland verkar ha bestämt sig för att lämna Kraftwerk som sin största influens och dyker istället ner i Jean-Michel Jarrres allra mest inställsamma ljudlandskap. Det blir mjukare, smörigare och helt plötsligt börjar duon använda de där bombastiska synthljuden som jag trodde dog med Laser Dance i mitten på 80-talet.

De sista två tredjedelarna av skivan är med andra ord väldigt ojämn. Singelspåret ”Under the Roof” är ett starkt spår, men den hamnar i dåligt spacesynthsällskap och avslutningen på skivan känns oengagerad och går på tomgång alldeles för länge. Det svänger inte. Det är som popcorn utan salt.

De vokala inslagen är dessutom mycket färre än tidigare. Jag skulle säga att skivan är i stort sett instrumental, iallafall den sista halvan av den. Jag som är synthtaliban vill ju ha massa robotröster, vocoder och annat synthgodis. Men det bjuds jag inte på den här gången.

Jag är besviken.