EBM / INDUSTRIAL

Den svensk-franska vänskapen mellan Fredrik Sigeback och Viconte Arkames når nya höjder med album nummer tre. Deras Skinny Puppy-influerade electro har blivit mer rakt på sak och med adderade gitarrer har soundet dessutom blivit ännu fetare.

Jag har en liten ovana, och det är att jag gärna beskriver soundet hos en artist genom att referera till andra artister. Och det är inget jag kommer sluta med nu.

My Love Kills nya album påminner mig en hel del om Front Line Assembly och deras tyska motsvarighet Full Contact 69. Det är framförallt uppbyggnaden av låtarna och det breda muskulösa anslaget, som här får extra skjuts av gitarrer, som direkt för mina tankar till dessa band.

 

Låtarna är korta och intensiva, vilket gör att man direkt hamnar i händelsernas centrum.

Inga onödiga tvåminutersintron, inga distraktioner - bara pang-på.

Tio låtar, 39 minuter. Väldigt befriande.

Dessutom LÅTER skivan väldigt bra. Bra mix och mastring ger skivan en extra dimension.

 

Två singlar har redan släppts och helt ärligt hade de kunnat släppa 3–4 till för så pass hög standard är det här. Inledande singelsspåret Back To Life och avslutande The Dark Throne är två omedelbara favoriter med sina tunga basgångar och in-your-face-attityd.

Och min personliga favorit här, La Danse Des Fantomes, har så snygga Sisters of Mercy-gitarrer att jag nästan blir förbannad.

 

Den korta speltiden gör att man hellre lyssnar på skivan en gång till än sätter in den i hyllan igen och det är en skön känsla då det släpps alldeles för många 75-minutersalbum som ytterst sällan håller hela vägen.

My Love Kills har helt enkelt tagit bort allt onödigt och gått direkt till pudelns kärna.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte tycka om den här skivan.

 

 

 

 

 

SPOTIFY