ELECTRONIC

Doktorn i datormusik är tillbaka.

Ni minns väl plattan Dying In Africa från 2010? Jag erkänner villigt att jag spelar både plattan, men inte minst låten ”So Young” på regelbunden basis. Fortfarande. Nicolas släppte även The Unforgettable planet tätt i följd, men sen blev det tyst. Så tyst att jag kände mig nöd och tvungen att kontakta honom för att kolla om pulsen slog. Och det gjorde den. Det visade sig att Nicolas bland annat tagit sig till Portugal för att doktorera i ”Computer Music” på universitet där. Och så den vanliga familjerutinen förstås.

Men nu är han tillbaka – nio år senare. Efterlängtat för mig och även en del andra läsare som vid tillfälle frågat oss ”var tog han vägen?”. Ja, de som minns, och längtat, får här en EP med instrumental, elektronisk musik. Kärleksfullt skapad med hårdvara. Det är väl en fortsättning på The Unforgettable Planet kan man väl säga – där chillout-referenserna dock är något mindre. Dessvärre inte några större referenser alls till Dying In Africa ska sägas. Inget snack om att Nicolas har fokuserat på skapandet, men jag saknar svänget. Några lökiga blåsinstrumentsljud på några av spåren tycker jag förvandlar harmonierna till spa-musik. Trist. Bästa spåret är ”La Casa Azul” som produktionsmässigt har lite mer botten. Får mig att tänka på norska Kubbi.

I slutändan håller dock Confessions näsan över medlet och bjuder på skön strölyssning. Framför allt är det ett varmt återseende. Men jag hoppas Nicolas bjuder på mer sväng nästa gång, så att mina armhår kan göra samma stående ovationer som på ”So Young”.

SPOTIFY