SYNTHPOP

Comebacken är avklarad, men Obsession Of Times EP, Time For Reflection, resulterar mer i en del frågetecken än helt uträtade utropstecken…

När ett synthpopband gör comeback efter flera års frånvaro ställs en del förväntningar men också en kravbild på att tiden och utvecklingen inte har stått stilla för bandets medlemmar och att de känns fortsatt relevanta i vår samtid som när de begav sig. Kristianstadbandet Obsession Of Time som består av Andreas Ohlsson (kompositör, textförfattare och programmering), Jane Jarl (sång och textförfattare) och Fredrik Frostengren (sång, textförfattare och programmering) var verksamma mellan åren 1988-1990, men som gick senare skilda vägar på grund av studier, militärtjänstgöring och jobb. För ett par år sedan fick trion en förfrågan om att spela på Nostalgifesten i Malmö, vilket även blev startskottet för deras comeback.

EP:n Time For Reflection innehåller fem låtar som har dammats av från tiden som bandet var aktivt och har blivit omgjorda i en mer modern tappning. Soundet påminner litegrann om flera svenska synthpopband som till exempel Mr Jones Machine, Daily Planet och EnCounter. Huvudsingeln ”Obsession” som släpptes under förra hösten är den bästa låten i gänget med sin lekfulla och trallvänliga melodi som får mig på glädjetankar. De andra låtarna (”The Seeker”, ”Life in Lights”, ”Fusion” och ”Inner Voice”) på EP:n är helt ok, men som jag inte direkt fastnar för på grund av bitvis svaga refränger. Det är ingen dålig EP från bandet, men det känns mest bara OK och hamnar i ett mellanmjölksland utan en riktig hit. Hade bandet tagit med låten ”Spacecraft One One” som de släppte på YouTube, hade betyget höjts markant då den låten är väldigt bra komponerad och faktiskt bättre än originalversionen.

SPOTIFY