EBM

Det har gått fyra år sedan vi senast fick ett album från de finska bodyhjältarna. Beväpnade med en ny sångare och ett (tidvis) mer melodiskt sound levererar bandet en något mer splittrad skiva än deras moderna klassiker ”Perjantai” från 2016.

Gamla fans blir troligen inte besvikna men kommer nog att vara lite mer aktiva med Skip-knappen den här gången.

Det är en lite trevande start på detta fjärde album där jag tycker att det riktigt kompromisslösa och stenhårda anslaget har inledningsvis fått ge vika för en lite tunnare och mer inställsam ljudbild som i min mening inte passar bandet lika bra. Det är först i låt nummer fyra, Teosto, som ”mitt” Oldschool Union vaknar till liv. Basen är tyngre, sången mer koncentrerad och hela känslan är sådär typiskt in-your-face som jag vant mig vid från tidigare releaser.

Partyt kan börja!

För nu har pojkarna fått upp pulsen och i stort sett är resten av plattan alldeles utmärkt.

Jag vill bara dansa som om ingen tittar på, alternativt starta bråk med någon som är mycket större och starkare. Låtar som Emo-Jari, Alzheimer och den sanslöst medryckande och Spark! -doftande Ostovoimayksikkö är humörhöjare av rang. Men min personliga favorit är nog ändå den stenhårda EBM-smockan Iso Kone som på hög volym manar till spontana armhävningar och ett halvdussin tequilashots. I bar överkropp, givetvis.

Då samtliga texter är på finska så är det, milt uttryckt, svårt att veta vilka ämnen som avhandlas (Såvida man inte är finsktalande, då är det avsevärt lättare).

Men däri ligger också bandets identitet och själ. Det låter ju så sanslöst hårt, och då kan det inte vara dåligt!

Sammanfattningsvis så känner jag att ”Vartalovasara” inte riktigt når upp till de höjderna där ”Perjantai” och ”Älä Ole, Elä!” befinner sig, framförallt eftersom det tar tio minuter innan plattan kommer igång och alla bitar hamnar på plats.

Men är det fortfarande ett givet köp?

Självklart!

SPOTIFY