• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

EBM

Det har gått fem långa år sen vi senast fick ett livstecken från Finlands finest. På sitt femte album har de släppt in melodier och lite poppigare tongångar, vilket blir en både överraskande och kul kontrast till deras stenhårda EBM-grund. ”Herra ja Hidalgo” är ett ganska splittrat men samtidigt roligt album att lyssna på.

Jag blev golvad av Oldschool Union när jag hörde dem första gången 2012. Kompromisslös EBM á la Pouppée Fabrikk med arg sång på finska var verkligen inget jag hade upplevt tidigare. Med årens lopp har deras EBM blivit lite mindre aggressiv och lite mer lättillgänglig, även om det fortfarande är tungt och hårt.

Den här gången hörs det att duon har låtit sig influeras och inspireras av svenska band. Framförallt Sturm Café och Spark! tror jag har snurrat ganska frekvent i herrarnas CD de senaste åren för jag hör ekon av båda dessa band i de mer melodiösa låtarna här.

Det är lite som att få två skivor med två olika band. Den första halvan är mer trallvänlig och melodidriven, den andra halvan är mer rakt på sak, okomplicerad och arg EBM.

Jag har inga problem med band som byter inriktning eller sound, problemet här är att det händer på samma skiva. Det blir lite som ett split-album.

Jag kommer till exempel på mig själv med att ofta börja lyssna från låt nummer sju, Kalsarikännit, när jag lyssnar här hemma så gissningsvis dras jag mer åt det hårdare soundet. Av de mer poppiga spåren vill jag ändå nämna Kosmos och Rakastan, som båda är fina exempel på Oldschool Unions mer mjuka sida.

Allt som allt är det ändå ett underhållande album som bör avnjutas på hög volym.

Vad annars?