EBM

Tyskarnas tolfte album är en tämligen trist historia där idétorkan verkar ha varit en följeslagare i såväl låtskrivarfasen som i studion. Skivan räddas av de tyskspråkiga låtarna som utgör 50% av skivan.

Orange Sector släppte sin första platta ”Faith” redan 1993 och nådde en del framgångar, kanske framförallt med uppföljaren ”Flashback” året därpå.

Därefter kom det ett gäng skivor som hamnade någonstans i gränslandet mellan EBM och dansant synthpop som nog gick de flesta fansen förbi och sen blev det tyst i åtta långa år.

Comebackplattan ”Bassprodukt” som kom 2006 blev starten för ett pånyttfött band som nu hade ett renodlat oldschool EBM-sound.

Personligen fastnade jag på riktigt för bandet då när de äntligen hade gått all-in och blivit en riktigt bra Nitzer Ebb/DAF-klon. De har släppt en skiva i snitt vartannat år efter sin comeback och det har varit hög nivå hittills. Tyvärr är ”Alarm” ett par steg tillbaka. Inte för att de försöker göra något annat än EBM utan för att vi har hört det förut.

Det köttas på i spår efter spår med i stort sett samma basgång och Martin Bodewells grymtande sång. De effektiva refrängerna och det funkiga svänget från de senaste årens plattor finns tyvärr inte här. Bandet har ju skämt bort mig med grymma låtar genom åren; Angst, Frequenzangriff, Tanzbefehl och Alles ist Falsch är exempel på låtar som jag håller riktigt, riktigt högt.

Här är det istället väldigt avskalat, simpelt och idéfattigt.

De fem låtar som sjungs på tyska är de bästa och räddar skivan från ett riktigt lågt betyg. Framförallt Farben, Es Ist Nicht Zu Spät och singeln Die Fahne sticker ut med sin kaxighet och sitt driv. Däremot är de engelska låtarna riktigt trötta. Jag vet inte varför, men jag har aldrig tyckt att det engelska språket passar bandet särskilt bra. Det låter…fel på något sätt.

Om man inte har högre krav på sin EBM än en fet basgång och en skrikande sångare så kan nog ”Alarm” funka riktigt bra. Men jag är besviken, för det här är bandets sämsta skiva på över ett decennium.

SPOTIFY