SYNTHPOP

Årets bästa, elektroniska popalbum 2016. End of discussion, because my heart broke out into happiness.

Det är tre år sedan jag blev hänförd av 2010-talets mest underskattade album FM Sushi från duon (och makarna) Danny och Tiffany Preston i Rainbow Arabia från Los Angeles. Vad som fick mig att falla för var deras udda och säregna, elektroniska sound med dancetouch mixat med lite nordafrikanska, arabiska och asiatiska musikstilar. Hur schizofret det än låter gillade jag albumet skarpt. Efter min recension under våren 2013 (betyg 7) fortsatte albumet att växa och slut på plats 8 på min topp-10-lista det året.

De efterföljande tre åren har duon jobbat mycket med sitt elektroniska musikbolag Time No Place, medan i långsam takt försökt pussla ihop låtar till en kommande LP som var inspirerat av den elektroniska dansmusikscenen som rådde i Los Angeles. Men efter flera mödosamma månader med inspelningar, som ledde till en del slitningar i både duons musikaliska partnerskap och äktenskap, så skrotas det albumet och duon beslöt istället för att göra ett nytt album helt från grunden som kändes mer direkt och ärligt.

Så vad finns det då att förvänta sig i duons nya album L.A. Heartbreak? Jo, ett genuint fulländat och vackert drömelectropopalbum om misslyckade kärleksrelationer, människans dödlighet och förändringar bland annat i samhället med musik inspirerat av OMD, Tangerine Dream, Giorgio Moroder och Jan Hammer - fast i modern tappning.

Albumet innehåller nio välkomponerade låtar genom Dannys pricksäkra medryckande och lekfulla melodier som funkar perfekt till Tiffanys ljuvliga sångröst. Det finns flera låtar som får mitt hjärta att brista ut i glädje, som till exempel öppningslåten ”Modern Contemporary”, ”Mixolydian” som låter lite Pet Shop Boys på sina ställen och OMD-flirtande ”Followed”. Albumets sista låt, ”Juneau”, väver samman FM Sushi till L.A. Heartbreak på ett snyggt sätt som både jag och många andra fans gladeligen kan känna sig. Dock är albumets bästa spår utan tvekan den medryckande, och lite sensuella, låten ”Plena”. Går att jämföra med ”Lacking Risk” från förra albumet FM Sushi. D

L.A. Heartbreak är enligt mig årets bästa popalbum i genren och ger mig en välbehövlig värme och glädje i den kalla, regniga och mörka novembermånaden. Får bandet inga bokningar från event-Sverige under nästa år i antingen Subkultfestivalen, Electronic Summer eller någon annan festival, kommer jag vara en innerligen besviken och butter person under hela 2017. För L.A. Heartbreak är albumet som bevisar duons stjärnstatus.

SPOTIFY