• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

EBM

Bandets första album på elva år är precis så bra som jag hoppades att det skulle vara när jag först fick höra ryktet att de var på banan igen. På självaste EBM-dagen landade den i digital form på Bandcamp. En tung och vemodig skapelse som efter nio spår bara får mig att vilja ha mer.

Jag har varit väldigt förtjust i Run Level Zero ända sedan debuten ”Symbol of Submission” kom 2001. Deras blandning av Front Line Assembly-doftande ljudlandskap och svensk melankoli kändes väldigt nytt och eget. Uppföljaren ”Walk the (psycho) path” håller jag som en av de bästa synthplattor något svenskt band har släppt ifrån sig någonsin.

Så ja, att säga att jag såg fram emot ett livstecken från gruppen vore en grav underdrift.

”Swaerm” är blott deras fjärde fullängdare sedan debuten. Det är därmed uppenbart att de satsat på kvalitet före kvantitet, för det här är bra. Det här är riktigt bra.

När startspåret Theodicexual drar igång är det som att återse en gammal god vän efter flera år och jag blir genast på väldigt bra humör.

Soundet, rösten, drivet. Allt är sig likt utan att låta passé på något vis. De rör sig fortfarande på samma planhalva som Front Line Assembly, men det är mer melodiskt och sorgset.

Efter en handfull genomlyssningar så slår det mig att de alltid har varit bra på är att göra långsamma låtar. Många band i genren verkar mest se det som en pliktskyldig liten paus innan de kan dra igång igen. Men många av Run Level Zeros bästa låtar har BPM runt 100, och de lugnare låtarna här är inget undantag. Det är fokuserat och välgjort. Lyssna bara på den minimalistiska Memetics som med sin suggestiva vocodersång har en nästan hypnotisk effekt.

Det är alltså en otroligt jämn skiva med hög lägstanivå. Utfyllnadslåtar göre sig icke besvär här och avslutningen med trippeln Neon Blade, Salutation och Dust är så bra att det svartnar för ögonen på mig.

Det finns egentligen ingenting att klaga på. Det här är årets hittills bästa platta.

FOTO HELENE SHIPPEY