AMBIENT

"Because we don’t know when we will die, we get to think of life as an inexhaustible well. How many more times will you watch the full moon rise? Perhaps twenty. And yet it all seems limitless"

Den japanska musikern och kompositören Ryuichi Sakamotos 16:e soloalbum är här, 8 år efter hans senaste egna släpp. Vem är då Ryuichi Sakamoto undar du? För den mer klassiska syntaren så är han nog mest känd som en av medlemmarna i Yellow Magic Orchestra (YMO), som under slutet på 70-talet var några av pionjärerna inom elektronisk popmusik och anses ha haft stor inverkan på utvecklingen av  både syntpop och senare techno.

Som soloartist så har Sakamoto ofta fokuserat på mer ambient musik med syntar och piano som huvudinstrument och async fortsätter egentligen i den riktningen. Det är stillsamt och ödesmättat, både akustiskt och elektroniskt. Piano och traditionella japanska instrument blandas med elektroniska ljudmattor och fältinspelningar från olika miljöer. Låtarna har rätt så olika karaktär, men målar, på något sätt, tillsammans en sammanhängande bild. För ett par år sedan blev Sakamoto allvarligt sjuk i cancer och det känns lite som om async på något sätt är en skildring av hur skört livet är. Hur livet är som en blandning av lugn och kaos. Några av låtarna som till exempel ”desintegration” och ”async” tycks vilja skildra det senare. Med uppbrutna rytmer och disharmoniska ljud som blandas med nästan frenetiska utlopp på japanska stränginstrument känns det som om Sakamoto försöker sätta toner på hur en icke fungerande kropp försöker fortsätta överleva.

Samtidigt så har skivan spår som är så oändligt vacka och sköra. Pianospelet i ”ubi” för tankarna till någon av Eric Saties kompositioner samtidigt som en elektronisk puls som en EKG-maskin ligger i bakgrunden. Syntackorden i ”ZURE” som långsamt sprider ut sig längre och längre från varandra medans ett sprucket pianoackord tonas in ovanpå en ljudmassa som långsamt desintegreras till nästan ingenting. Spoken word-stycket ”fullmoon” där olika röster på olika språk läser några strofer från från en film av Betrolucci känns som om det är själva kärnan av async. En reflektion över livets lika delar av skönhet och förgänglighet.

SPOTIFY