Detta är Jönköpingsbandet Sadmans tredje studioalbum. Bandet har efter förra albumet - 9th And Last Lifesom kom 2010 - delvis ändrat sin stil. EP:n Drama (2014) visade upp det nya indieinfluerade Sadman.

Om det ekade Depeche Mode om gruppens första två album, så kan man säga att Radiohead nu blivit den mest uppenbara influensen, men även alternativa elektroniska influenser har letat sig in. The Big Cut är ett stämningsfullt album som tenderar att vara lite väl snällt för min smak. Personligen hade jag gärna sett att albumet fått en liten större dos av mörker och svärta över sig. Albumet har annars genomgående en filmisk atmosfär över sig och lägstanivån är utan tvekan hög. Om det är något Sadman lyckats med på The Big Cut så är det stämningarna. Arrangemangen är snygga med en fin balans mellan elektronik,  gitarrer och stråkar. Musiken är fortfarande elektronisk även om gitarrerna upptar mer av ljudbilden än tidigare. Jag tycker Sadmans nya stilinriktning är bra, för deras tidigare uppenbara Depecheinfluenser målade in dem i en återvändsgränd där dussintals medelmåttor till band trängs.

När Sadman i en låt som "Dark Night" fläskar på med gitarrerna i refrängen så övertygar de mig. Här finns tyngden och svärtan som de gärna hade fått lägga in mer av. Sadmans kanske bästa låt någonsin fanns med redan på EP:n Drama och återfinns även här; "Great Lord". Här finns tyngden och något spännande som blir magiskt ihop med Lasse Fernströms röst. Titelspåret "Big Cut" är en vacker ganska direkt pop låt som också tagit en plats i mitt hjärta. Enda spåret som jag inte alls gillar är "Arrows".

The Big Cut är ett gjutet album trots en viss brist på tyngd. Sadman har lyckats med att få till sköna stämningar och ett välproducerat album som förtjänar er uppmärksamhet.

SPOTIFY