ELECTRO POP / ALTERNATIVE / AMBIENT

Isländska Samaris är tillbaka med ännu en vinkling av deras musik. Bandet som experimentellt blandat allt från klarinett och syntar har alltid visat en stor konstnärlig kreativitet. Nu är den borta.

Förra skivan – Silkidrangar – gav jag högt betyg. Just för konstnärligheten men också känslan för att balansera på knivseggen till vad som går från introvert till extrovert. Allt förpackat i det som i folkmun kallas ”det isländska soundet” präglat av artister som Björk, Múm och Sigur Rós.

För all del. Black Lights är utan tvekan ”det isländska soundet”. Áslaug Rún Magnúsdóttirs sång låter lite Björk i sig själv, men på Black Lights är likheten ännu större. I övrigt har Samaris tunnat ur den experimentella delen ännu mera och renodlat influenserna av drum ’n’ bass och ambient. Trist tycker jag. Som vanligt är det inget fel på låtarna, men att skruva fram något i mixen som låter som det vi hört i snart 20 år känns helt bortkastat. Det som räddar produktionen är vaga liknelser med The Knifes succéplatta Silent Shout, men den stigen känns extremt upptrampad i det här laget.

Nä. Det blir jeansbutiksmusik av det och själsligt hamnar det väl bara ett pinnhål över den hjärndöda house som du återfinner i dylika butiker och random chilloutbarer. Hantverket är det sedan inget fel på, men det varken stör eller berör.

Nej, nu ska jag inte vara för elak. Jag gillar ju Samaris, och deras tidigare album återbesöker mig ibland. Och visst har jag plockat in den albumbetitlade låten ”Black Lights” i min Spotifylista ”Hemma-chill”.

SPOTIFY