DARK ELECTRO / INDUSTRIAL

Duon Seven Trees släppte 1997 albumet Embracing The Unknown. Ett mörkt och hårt album som blandade industri med stråkar och sköna harmonier. Det är ett bra album som fortfarande står sig. Tjugo år senare gör duon bestående av Henrik Karlsson och Johan Kronberg comeback med mini-cd:n Trauma Toxicity.

Frågan är, skall man överhuvudtaget ens bry sig?

Trauma Toxicity gör mig på det stora hela glad men samtidigt en aning besviken. Glad för att de fem spåren låter som jag förväntar mig. Man känner igen bandet. En aning besviken för att jag hade hoppats på att bli mer överraskad. Det stora lyftet ligger i produktionen som lyfter musiken. Debuten led av en aningen burkig produktion. De nya spåren har en modern och luftig produktion som gör att musiken känns väldigt fräsch.

Tjugo år senare bevisar Seven Trees  med Trauma Toxicity att de fortfarande är att räkna med. Bandet förvaltar sin identitet och gör det de är bra på. Mörkret och kylan härskar och känslan för vackra harmonier är intakt. Musiken är hård med distad röst men inte gjord för dansgolvet precis som vi vant oss. Jag får för mig att bandet låter något argare nu än för tjugo år sedan. Över fem spår funkar det klockrent.

Inledande ”Azure” smyger igång och ganska snabbt känner man igen sig. Av de fem spåren fastnar jag mest för ”Dead Cells” som också känns som det mest direkta. Låten är ganska malande i verserna och mynnar ut i en skön atmosfärisk refräng. Sista spåret ”Cold Waves Of Silence” sticker ut på ett positivt sätt då sången inte är så distad som på de övriga spåren. Personligen har jag inget emot det och ser gärna fler spår i den stilen som variation.

Trauma Toxicity är ett positivt livstecken från Seven Trees som ger mersmak.

SPOTIFY