• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

EBM / INDUSTRIAL / TECHNO

Efter fyra års tystnad får vi äntligen nytt material från Severe Illusion i form av en 5-spårs EP. Soundet är fortfarande en obeveklig mix av tidig EBM, industri och monoton techno från ett av Sveriges mest underskattade band.

Fem spår på 20 minuter efter fyra års väntan är lite som att kasta sig över en liten men vansinnigt god förrätt när man är riktigt hungrig. Det hjälper mot den värsta hungern, men man vill ganska snabbt ha mer.

Plattan inleds med No Rage To Spare som är sådär typiskt släpig och distad som blivit lite av Severe Illusions adelsmärke. I låt nummer två, Wrong Planet, höjs tempot och vi blir serverade en av bandets bästa låtar någonsin. Fredrik Djurfeldts extremt distade röst gifter sig perfekt med den innovativa trumprogrammeringen. Dansant, skruvat och blytungt i Vomito Negros anda.

 

Det är ju annars väldigt svårt att beskriva hur musiken låter då den är väldigt egensinnig och har en annan infallsvinkel än de flesta andra band i den hårda elektroniska skolan har.

Om man korspollinerar The Klinik med tidiga Portion Control och Kraftwerk så kanske man får fram något som liknar det här. Eller inte.

 

All The Way Down är inte bara titeln på Dead When I Found Hers tredje platta, det är också låt nummer tre på denna EP. En dyster och melankolisk låt vars monotona basgång har en närmast hypnotisk effekt på mig. Mycket bra!

 

Att ha med instrumentala spår på en EP brukar ju andas skrivkramp eller utfyllnad. Så är icke fallet med Talking Walls som jag tycker är en av höjdpunkterna. Den har en lite eftertänksam approach som kontrasterar på ett bra sätt mot de övriga fyra, lite mer elaka låtarna.

 

Avslutande White, White, White inleds med en helt vansinnig rytm som leder tankarna till spräckta högtalare och annan trasig elektronik. Väldigt typiskt för bandet som alltid har varit lite skeva och trasiga i sin ljudbild. En bra låt är det hursomhelst och den går nästan, nästan att dansa till också.

 

Summa summarum så är det här en väldigt bra comeback som jag tror fans av Dive och Lucifer´s Aid kan tycka om. Det är väl egentligen bara omslaget jag inte gillar, det påminner om något som ratades av någon random hip-hopartist 1993.

Men låt inte det avskräcka er.