Severe Illusion – ”Voluntary Cognitive Dissonance”

EP     Mattias Larsson    2020-03-18

Mycket bra!

8/10

ELECTRO / INDUSTRIAL

Få saker här i världen gör mig mer taggad än att få en ny skiva med Severe Illusion. Ett av Sveriges bästa och mest underskattade band har en lägstanivå som de flesta andra elektroniska band bara kan drömma om. Den här pinfärska EPn är såklart inget undantag.

Egensinnig och skev industriell electro med en nihilistisk touch som är det perfekta soundtracket till en samtid som spårat ur.

Den första gången jag hörde bandet var när jag köpte debutskivan ”Discipline Is Reward Enough” på en skum skivaffär i Stockholm. Killen i kassan rekommenderade skivan med orden ”det går inte att förklara hur det låter, men du måste ha den”!

Och lite så är det. Man försöker krysta fram någon form av beskrivning av soundet men det mynnar ut i en förvirrad harang om ”en korsning av tidiga Front 242 och Klinik med en nypa Kraftwerkljud…”.

 

Jag nöjer mig med att konstatera att Fredrik Djurfeldt än en gång har infriat mina högt ställda förväntningar. Den enda invändningen jag har är antalet låtar som endast är fyra till antalet (fem om man köper den fysiska CD-versionen) men jag ska försöka svälja den förtreten och koncentrera mig på det viktiga: musiken.

Skivan inleds trevande med den krypande och introverta Crash Test som nästan är lite för försiktig i sitt anslag. Men det är en passande introlåt som dock hade fått vara ett par minuter längre i min mening.

 

Låt nummer två, Humiliation (Parts I & II), är däremot ett mästerverk. Den har ett repetitivt, släpigt beat som kryddats med underliga dataspelsljud och en beroendeframkallande melodislinga som likt ett långsamverkande gift sakta tar över mina sinnen. Med enkla små medel framkallar låten melankoliska rysningar längs ryggraden. Mycket starkt!

 

Om den här första halvan av EPn var lågmäld och smygande så är de resterande två låtarna som utgör halva nummer två något helt annat. Ett distat vansinnesbeat slåss med Fredriks förvridna röst i den Haus Arafna-doftande låten Neocolonial Spasm och skapar en störd kravalldisco-känsla som är så typiskt för Severe Illusion.

Avslutningslåten Trigonometry For The Criminally Insane är en blytung och halvdansant pärla som andas resignation och förfall. Det kan knappast bli bättre än så.

 

Jag imponeras av hur musiken är så sparsmakat och skenbart enkelt men samtidigt är så effektivt att det kryper under huden på mig. Det är ett helt unikt och lite tjurigt sound som förtjänar en betydligt större lyssnarskara.

Det har nu gått sju år sedan vi fick ett helt album med bandet. Abstinensen det framkallar hos mig går nästan att ta på. De här små Hors dóeuvre i form av 20-minuters EP som levereras lite då och då gör bara mina cravings för mer än större.

Vad kan jag säga? Severe Illusion är min drog och Fredrik Djurfeldt min langare.

BANDCAMP

COPYRIGHT (C) 2019