POST-INDUSTRIAL / ELECTRONIC

Amerikanska Statiqbloom är ett av de mest intressanta band som har kommit fram de senaste 5–6 åren. Deras kaotiska electroindustri tar ett strypgrepp på lyssnaren och släpper inte taget förrän du ber om nåd. Om ens då.

Bandets ljudbild tar avstamp någonstans kring Skinny Puppys ”Last Rights” kryddat med metallskrammel och en obstinat punkattityd. Det är rått, ilsket och halvgalet på det mest befriande sätt. Brooklyn-bandet startade sin karriär så sent som 2014 och har med varje ny skiva bara blivit bättre och bättre. Förra årets EP ”Infinite Spectre” kom med på min topp 10-lista över 2018 års bästa skivor.

Nu är då deras nya fullängdare ”Asphyxia” här och den är inget du kan ha på i bakgrunden eller slölyssna på.  Den kräver din uppmärksamhet likt en påtänd schäfervalp och är föredömligt kort (40 minuter) så det är inte heller svårt att bibehålla fokus. Möjligen att det blir lite statiskt ibland, jag tror att skivan hade mått bra av några melodislingor som kontrast till de ilskna attackerna.

Men med låtar som Eight Hearts Eight Spikes och Possession är det svårt att misslyckas med att få lyssnarens uppmärksamhet. Fullständigt briljant och nattsvart electromangel som för tankarna till Youth Codes mest förbannade stunder. Musik att starta upplopp och våldsamma gatudemonstrationer med.

Avslutande Descent är det enda undantaget. Där känns det som om bandets urladdning har tagit ut sin rätt och låten är som ett andfått outro som på något sätt ändå känns helt logiskt.

Statiqbloom gör musik för folk som fått Skinny Puppy och tidiga Einstürzende Neubauten med modersmjölken och som slappnar av till ljudet av betongblandare.

Alla andra kommer förmodligen bara att skaka på huvudet.

SPOTIFY