Suicide Commando

– ”Forest of The Impaled”

ALBUM     Mattias Larsson     2017-08-03

Mer än bra!

7/10

INDUSTRIAL / EBM

Det är fyra långa år sedan vi senast fick ett album från Johan Van Roy. Forest of the Impaled kan beskrivas som en ganska splittrad, introvert och mörk platta som inte är lika direkt som sina föregångare.

Efter den senaste skivan, When Evil Speaks, från 2013 så har herr Van Roy haft en jobbig period med först en allvarlig knäskada och därefter utbrändhet. Detta har gjort att arbetet med Forest of the Impaled tog avsevärt längre tid än det var tänkt.

 

Redan 2015 kunde vi höra tre av låtarna på plattan; ”The pain that you like”, ”Crack up” och ”My new christ”. Tre bra spår, helt klart, även om det känns lite trist att ha med så pass gamla låtar. Men, det är i alla fall dessa tre som låter mest som det Suicide Commando vi är vana vid. Snabbt, hårt och mycket tungt!

De övriga spåren är mer mörka och inte alls lika lätta att komma in i. De är förmodligen ett resultat av den mörka tid Johan fick gå igenom med sin rehabilitering.

Men det finns ett par undantag, som också är mina favoriter: Den Dive-influerade ”Too far gone” är medryckande monotoni at it´s best och bulldozerhårda ”Poison Tree” kvalar lätt in på min personliga topp-20 av Suicide Commandos låtar.

 

De övriga sex spåren har lägre BPM och behöver lyssnas på fler gånger för att verkligen sätta sig. Inledande ”The gates of oblivion” har Nero Bellum från bandet Psyclon Nine på sång och det drar ner betyget i min bok. Han kör ju med den där extremt distade rösten som låter som en jättearg kissekatt och det är inte riktigt min kopp te.

Andra låtar jag vill nämna som är betydligt bättre är exempelvis ”Death lies waiting” som påminner en hel del om ”Bleed for us all” från Bind, Torture, Kill-plattan. Det är samma driv och även refrängen känns lite återanvänd, fast på ett bra sätt.

Blytunga ”Schiz(o)topia” lutar mer åt det sound som bandet hade i slutet på 90-talet. Mer industriellt. Riktigt trevligt.

Nyinspelningen av ”The Devil”, som ursprungligen var med på en demokassett från 1991, är lite anonym men sticker ändå ut lite då sången är på tyska.

 

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är den svagaste skivan med SC på 2000-talet. Den är lite för splittrad. Det finns liksom ingen röd tråd. Men hej, det är ändå Suicide Commando vi pratar om så det är en väldigt hög lägstanivå som få andra band i den här genren når upp till. Jag hoppas att den gode Johan hittar en bra balans i sitt liv så att han kan fortsätta med musiken i många år framöver.

SPOTIFY

COPYRIGHT (C) 2016