Amerikanska Statiqbloom är ett av de intressantaste nya banden som kommit fram de senaste åren i den tyngre elektroniska skolan. På sin tredje skiva fortsätter de att övertyga och jag är tämligen säker på att ”Infinite Spectre” kommer att ge bandet både mer uppmärksamhet och fler fans. Det förtjänar de.

En sex spår lång EP vars tyngdpunkt ligger på fyra ”riktiga” låtar samt ett intro och ett outro.

De fyra låtarna håller väldigt hög klass och spöar det mesta inom EBM/electro/industri just nu. Det är stora, kaotiska ljudbilder inspirerat av framförallt kanadensiska band som ni redan kan namnen på.

Det är dock inte tal om någon pinsam kopia, Statiqbloom står stadigt på egna ben och hamrar sig målmedvetet och kompromisslöst in i medvetandet hos sina lyssnare med sin industriella EBM. Det här är bandets tredje skiva. De har tidigare släppt en EP och en fullängdare som båda är mycket bra, men ”Infinite Spectre” är deras hittills finaste stund.

 

Det jag gillar hos bandet är att de vågar ha lugna och mer melodiösa partier i sina låtar istället för att bara mala på. De bygger skickligt upp sina ljudlandskap med stor teknisk know-how och sinne för detaljer, ljud och stämningar.

Den förvrängda sången vävs in i ljussjoken på ett effektfullt sätt. Det låter nästan som om sångaren håller på att transformera sitt väsen och bli ett med maskinerna.

 

Av de fyra låtarna som utgör stommen på skivan så är det mycket svårt att utse en favorit då de alla är galet bra. Thin Hidden Hand är nog ändå den jag skulle välja under vapenhot. Den är lätt en topp-5 låt i år och går på intensiv repeat hemma hos mig.

Dock är Survival II, Vampire och Ersatz Gaze är i stort sett lika bra och jag kan faktiskt inte komma på något negativt att säga om dem heller.

”Infinite Spectre” är en sanslöst bra EP som förtjänar massor med kärlek.

 

Gör er själva en tjänst och upptäck Statiqbloom. Ni kan tacka mig senare.

SPOTIFY