Därför blev jag barnsligt glad när bandet började släppa några låtar på sin Facebook-sida under 2014 och lät oss förstå att ett album var på gång  och nu, äntligen, är det släppt.

Likt en gammal kompis från gymnasietiden som klippt sig och skaffat jobb har också The Invincible Spirit vuxit upp. Man känner genast igen den karaktäristiska rösten hos Thomas Lüdke. Den är kraftfull, hotfull och lite charmigt skrovlig. Musiken har fått sig en liten makeover. Kvar är drivet, de smittande melodislingorna och de tunga basarna. Men det hela är gjort med mer mognad och eftertanke. Förr var en låt med T.I S som att dra i sig två 8:or Jägermeister på tom mage och därefter krossa glaset mot pannan. Idag är det mer ett par stora starköl på en uteservering. Lite mer återhållsamt och inte lika mycket attack. På gott och ont, ska sägas.

Man får mycket musik för pengarna då skivan är 17 låtar och 74 minuter lång. Det är lätt att sådana långa skivor blir antingen långtråkiga eller väldigt spretiga. Men låtarna på ”Anyway” är skrivna och inspelade under 2014 och 2015 så det blir en riktigt homogen skiva, spellängden till trots.

Det finns inga dåliga eller ens svaga spår här. Det är hög kvalité hela vägen, bra producerat och genomarbetade låtar. Alldeles utmärkt EBM som jag hoppas hittar nya lyssnare i och med den här skivan.

Däremot saknas de där riktiga hitlåtarna vi var bortskämda med förr. Men det är inte bra för själen att bli för nostalgisk har jag fått höra.

Låtar som ”A Nation”, ”Hate You” och ”Frustrated” kommer ändå rätt nära den där känslan jag fick som tonåring när ”Contact” kickade igång i min Walkman.

Jag trodde ju aldrig att jag skulle få skriva det här:

The Invincible Spirit är tillbaka.

Det känns oerhört tillfredsställande.

COPYRIGHT (C) 2023