ELCTRONICA / LO-FI

The Land Below visar mod och testar ett nytt grepp på bekostnad av ett plattare intryck.

Klart jag hör att Erik Lindestad, mannen bakom soloprojektet The Land Below, är en duktig musiker som vill visa utveckling istället för upprepning. För det beundrar jag honom. Och som musiker. Frågan är bara om hur det här blev när han frångår sitt eget sound. Eller ja, det sound vi var vana vid ska sägas.

Vi går tillbaka i tiden. Debutplattan med samma namn – The Land Below – var fantastisk. Du som gillar band som Loney Dear, Gustaf Spetz, Amber Run, Jonathan Johansson eller dylik lo-fi-electronica med inslag av synthpop borde älska den. Extremt enkla låtuppbyggnader på snygga slingor och bra sång. Erik visade även att musiken fungerade lika bra på svenska med spåret ”En Gång Om Året” som släpptes som singel. Det hade jag velat höra mer av på det här nya albumet. Men icke.

Erik har skrapat bort det mesta av den synthpopigaste stommen och gett soundet mer soul och djupare bas. Produktionen är som helhet bättre än tidigare. Däremot tycker jag att musiken tappat sitt ID. Jag fick den känslan redan med singeln ”You Are Not”, men som med ett Rhodes-piano bara blir en ballad i mängden. Kanske är då den The Knife-aktiga ”Color of Grey” den låt som mest sticker ut ur mängden. Rätt uppfriskande efter att inledande halvan av albumet mest är ballader.

OK, bara för att jag inte fick vad jag förväntade mig, så kanske någon annan fick det. Det kan jag ta. Men när jag säger att And You Will Be Fine betygsmässigt inte är mer än medel – ta då med er att det inte är ett betyg baserat på min egen besvikelse. Utan ett betyg på att ett nytt grepp inte alltid tillför något.

SPOTIFY