EP:n The Days of Thunder från 2014 var fantastisk. Att prata om utveckling, när man pratar om Endless Summer, är att använda fel ord. Endless Summer ser jag snarare som ett tillfälle för Tim McEwan att få chansen att briljera med sin kung fu i mixerbordet. Endless Summer är en påfågel som spänner upp en skrud med 12 ståtliga verk. Tyler Lyle är en briljant sångare och hans röst har aldrig känts så klädsam som när han får sjunga de fantastiska texter som Endless Summer har. Allt inramat med ett hopplöst, nostalgiskt vemod.

 

"Lost in gin and lemonade

Electro spins in the murmaid parade"

 

Det handlar om eskapism. Är det där du har hjärtat är du illa ute, för det går inte värja sig mot det bitterljuva vemod som duon The Midnight besvärjer. Skickligheten att inte göra synthwave som låter kliché, utan som blir modern electropop, är det bara skickliga musiker som förstår hur hårstråtunn marginalen är för att lyckas. Att hitta rätt. Att sedan ”komma undan” med saxofon i modern pop är efter den nöten inget problem för The Midnight att knäcka. Jag har hört så mycket synthwave som låter sunkiga saxofonljud skapade med syntar ta plats. Saxofonisten Thomas Edinger blåser bokstavligen skiten ur sådant skräp på utvalda låtar där ”Vampires” gör den mest rättvis.

 

"They say it’s darkest before the dawn

We’ve been in this town for far too long"

 

Endless Summer är en helhet med variation där varje låt är fantastisk, men inte nödvändigtvis en singel. ”Daytona” är en instrumental låt (närmare genren outrun) med ett brutalt schysst leadsynth-solo. Den, precis som ”Crockett’s Revenge”, är exakt varför album som konstform är så briljant. Låtar som du inte ska ta ur deras kontext, för att de då nästan blir cheesy. Speciellt ”Crockett’s Revenge”. Låttiteln lämnar dig ändå med glimten i ögat. Underbart!

 

"Some want forever instead of whenever, when they're naked in the light"

 

Med en övertydlig röd tråd är kasten mellan tempo och olika känslostämningar löjligt bra. Det går inte att säga annat. Sedan är det svårt att säga vad radiostationerna tycker är gångbart i etern, men att ”Jason” med Nikki Flores är en ”radiohit” är uppenbart. Nikki är precis rätt kontrast till Tylers röst. Det blir modernt. Samma sak gäller låtarna ”Nighthawks” och ”Lonely City”. I ”Nighthawks” lekar Tim loss med Tylers röst i Autotune. ”Lonely City” fokuserar på pitchade röstsamplingar. Det känns också väldigt modernt med en skön retrofeeling.

 

"I’ve made mistakes, I’ve been hard hit

I say so what, so what if I did"

 

Sedan finns det några spår som går in på djupet. ”The Comeback Kid” och ”Memories” är en sådana. De kan verka tuggummituggande, highschool-80-tals-naiva, men de berör mig. Det är Tylers röst som åter igen sväljer mig med texten. Han övertygar mig om att det han sjunger om är något han gått igenom, men det skulle lika gärna kunna vara om mig – bara för mig (tror man). I den stunden är The Midnight bara mitt, men jag hoppas att miljarder människor kan känna samma sak - på samma sätt.

 

"Everything is clear in the rear view mirror

The coast highway and the golden hour"

 

För att göra ett bokslut i en lång utläggning så behövde jag väga in att jag lyssnat på ”Sunset”, ”Vampires” och ”Equaliser (Not Alone)” väldigt många gånger innan jag satte Endless Summer i bergsprängaren. Därför blev det 9 nya bekantskaper av 12. Nu när jag plogat alla spår lika många gånger, ser jag albumet som en mästerlig helhet. Endless Summer. Endless love.

Endless Summer slår ner som en touchdown från 80-talet i nutiden med ett modernt sound.

VOCAL SYNTHWAVE / NEW RETRO WAVE / ELECTRO POP

SPOTIFY

The Midnight - "Endless Summer"

Fantastisk!

ALBUM   Gustaf Hull   2016-09-01

COPYRIGHT (C) 2023