• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

DEATH INDUSTRIAL

Ett av de första albumen som kommit under coronapandemin, och jag gissar att det också är en reaktion på densamma. Andy Grant målar med de svartaste av färger och levererar trettio minuter av absolut hopplöshet och resignation. Inte alls särskilt upplyftande, men ack så intensivt och ångestladdat fascinerande. Ett av årets bästa album för de av oss som välkomnar apokalypsen.

Det är bara drygt tre månader sen som jag recenserade The Vomit Arsonists förra album, ”That Which Has Been Forgotten”. Men isolation föder tydligen kreativitet då nästa alster redan är här.

Redan i titeln avslöjas Andys känslor inför mänskligheten och det som nu sker framför våra ögon. Enligt pressreleasen har verket hämtat inspiration från Cormac McCarthys bok ”The Road” (som filmatiserats med Viggo Mortensen i huvudrollen) och har man inte förstått det innan dess så blir det ganska uppenbart att det inte är fråga om någon saga med ett lyckligt slut vi har framför oss.

Det börjar krypande och hotfullt, det är lite som att vara fångad i en febrig mardröm med ögonbindel. Du hör vad som håller på att hända men du kan inte se den annalkande faran.

Det långa introt gör att man vaggas in i någon slags acceptans inför sitt öde, men då en förtvivlad och extremt distad röst utan förvarning gör entré efter drygt tre minuter så fryser blodet i ådrorna. Det här är bara början.

Musiken pulserar och vrider sig framåt obehagligt sakta. Det är som att springa från en annalkande förföljare i knähög lera. Det hypnotiserande bruset, de metalliska klangerna och det av distortion plågade mullret vägrar ge upp.  Och I den fjärde låten, The Boy, känns det som att albumet tappar tålamodet med sin lyssnare och vräker på med allt den har för att få dig att förstå: Det är ute med dig.

Den kompakta dödsindustrin med alla dess beståndsdelar pulvriserar varje gnutta hopp, varje positiv tanke och det ljus i horisonten du tyckte dig se. Den distade rösten, där det inte går att urskilja några ord, får dig förvirrad. Det återstår bara ett plågsamt mörker och intighet. Att skapa dessa känslor med hjälp av skrot och ett gäng elektroniska apparater är en konstform och i den här genren är Andy Grant en mästare, en industrins Zdzislaw Beksiński. Båda framkallar ångestridna overklighetskänslor.

Och man drabbas av det, vare sig man vill eller inte.