• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

SYNTHPOP

The Ironic Sweden har gått från att vara ett soloprojekt till att bli en trio under jobbet med det här albumet. Resultatet är ett bredare sound än tidigare, men det finns fortfarande en hel del att jobba på för att det ska lossna på riktigt.

Bandets tidigare singlar och EP lutade åt den bodypop som And One gjort känd för de svarta massorna. Studsigt och klubbvänligt, om än lite svenskt försiktig.

I slutfasen av arbetet med ”Evolution” fick mastermind Dan Ritzén sällskap av Stefan och Tezz för att, gissar jag, bredda bandets sound och framförallt få sången att bli mer varierad.

Albumets titel är i sig passande, för här handlar det verkligen om utveckling. Dan sjunger bättre än tidigare och musiken känns både större och mer genomarbetad. Bandet har definitivt fått en större palett att jobba med nu när de har fler röster och viljor till förfogande.

Problemet är att de inte använder sig av hela denna palett. Det är för försiktigt och blygt, och det funkar inte om man vill nå en större publik.

Om vi jämför med andra svenska band med närbesläktat sound, exempelvis Obsession of Time, Octolab eller Radiohimlen, så lyser deras självförtroende igenom på ett annat sätt.

The Ironic Sweden måste släppa sargen, ta för sig mer. För det finns något där under ytan som ligger och bubblar som bara väntar på att släppas lös.

Låtarna idag har alldeles för långa startsträckor och kommer i många fall igång först under låtens sista minut, och det funkar inte på en bodyskadad, rastlös 51-åring. För mig blir det småtrevlig bakgrundsmusik och det är inte vad jag vill ha ut av ett album.

Jag tror att bandet får se det här som ett första utkast inför vad som komma skall.

Det finns potential här. Men det måste bli mer rakt på sak, inte tänka efter för mycket, grubbla för mycket, undra om det duger. Bara kör!