• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

ELECTROPUNK

Tolchock, Sveriges KMFDM, fyller 20 år och firar det med att släppa en samlingsskiva innehållandes både vin och ganska mycket vatten. Efter flertalet genomlyssningar förstår jag varför jag aldrig fastnade för bandet back in the days.

Egentligen firar bandet 32 år detta år. De startade nämligen under namnet Tolchock 14 redan 1986 och släppte sin första kassett 1988. Och det var där någonstans i slutet på 80-talet som jag först hörde dem, förmodligen på någon demo hemma hos någon kompis.

Deras brötiga EBM var inget som gjorde något större avtryck hos mig då.

Vi spolar fram bandet till andra halvan av 90-talet och då har bandet förkortat sitt namn och blivit haffade av Energy Rekords (Ni vet det där småländska skivbolaget som vägrar släppa sina album på Spotify). Musiken hade förändrats till electropunk/industrirock med gitarrer i ljudbilden. På den tiden var jag inne på extremare band vilket gjorde att deras musik passerade mig ganska obemärkt förbi.

Men nu har de än en gång dykt upp i mitt liv. När den här samlingsskivan damp ner i min brevlåda och då var det bara att vrida upp volymen och maratonlyssna.

Vi blir serverade en blandning som består av nya remixer, en Marilyn Manson-doftande cover på Katy Perrys I Kissed A Girl och annat godis från bandets karriär.

Det som slår mig efter någon veckas idogt lyssnande är att bandet spelar sin musik med handbromsen i. Det är tungt och dansant men låtarna exploderar aldrig. De puttrar på treans växel mest hela tiden. Ett exempel: Första låten, Kicks (remix) börjar lovande och jag sitter nästan och spänner mig för snart sparkar den väl igång ordentligt?

Men det gör den inte.

Tolchock borde ha valt att antingen vara lite mer kommersiella eller bli lite mer brutala, för det finns egentligen ingen låt som sticker ut här, och det är både märkligt och lite tragiskt. De har ju ändå hållit på i tjugo år…

Som bäst blir det när de sänker tempot. Dying World, Down In The Hole och Made To Break är tre bra exempel på det. Väldigt tungt och härligt bulldozermalande electropunk. Men resten av låtarna lämnar mig tyvärr rätt ljummen.

Gillar man det som KMFDM gjort de senaste tio åren så kan man nog få lite puls av den här plattan, men mitt bestående intryck blir nog ett halvhjärtat: Jaha?

FOTO HELENE SHIPPEY