INDUSTRIAL / EXPERIMENTAL

Ett av Sveriges mest egensinniga musikaliska projekt är tillbaka med en sällsam och svårlyssnad skiva. Den kräver totalt fokus från lyssnaren och bör serveras på hög volym.

Men om man har förväntat sig brutalt industrioväsen så har man inget att hämta här.

Algir, älgrunan, betyder skydd eller försvar. Om man vänder den upp och ner så blir den i merkstave och får en mörkare betydelse; varning eller dold fara.

Skivan består av två nitton minuter långa stycken som heter just detta, Algir och Algir i Merkstave. Ljudbilden är extremt ambient om jag säger så. Det susar och knakar och någonstans i fjärran blåser någon i en lur. Det känns som om jag har hamnat tusen år tillbaka i tiden och ligger på ett fält mitt i natten och bara lyssnar på ljuden runt omkring mig. Herr Ekelund har ju gjort ambienta skivor förr, men jag tror det här är den mest lågmälda av alla.

Är det bra? Det beror på humör skulle jag säga. Personligen saknar jag de här plötsliga utbrotten av distortion och allmänt oljud som till exempel Analfabetism (och Trepaneringsritualen också för den delen) brukar ägna sig åt och som gör att upplevelsen blir mer oförutsägbar. Det händer inte så mycket i det första stycket, Algir. Däremot blir stämningen mer hotfullt lågintensiv i Algir i Merkstave dock utan att den där riktiga wow-känslan infinner sig. Allra bäst blir det på hög volym i bra hörlurar, gärna mitt i natten.

Än en gång, det är inte Rix FM vi pratar om här.

Men jag måste ändå beundra Thomas Ekelund som går sin egen väg och som har modet att ge ut den här typen av musik 2019. I ett tidevarv då de allra flesta har kort koncentrationsspann och vill tillfredsställa sig med snabba kickar så är det här i allra högsta grad respektingivande.

Mitt totalintryck hamnar således någonstans där fascination och besvikelse möts.

BANDCAMP