• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

INDUSTRIAL

Uppföljaren till 2022 års bästa album är här. Jouni Ollila trycker alla reglage i botten och pulvriserar allt motstånd än en gång. Om föregångaren förebådade undergången så konstaterar ”7 Uthras” att den redan är här. Den här skivan lyssnar man inte på, den upplever man.

Jag intalade mig själv att jag var beredd på vad som skulle komma den här gången då debutplattan ”Wrëkö” fullständigt slog undan benen på mig.

 

Men stålet har härdats. Jouni har ägnat många timmar åt en produktion och mix som fullkomligt tar andan ur mig. Det är stort, det är hårt, det är mörkt, det är extremt tungt, mäktigt och nästintill obehagligt att lyssna på. Och då menar jag på det där bra sättet, när man får gåshud och det känns som om man faller utan att veta hur långt det är till marken.

 

Hela upplevelsen är som att simma i lava eller dras med i en lavin. Ytterligheter.

Det spelar ingen roll vad jag gör, det är bara att försöka överleva så länge det bara går.

Musiken i sig är svår att beskriva. Det är nattsvart industri med black metal-influenser och rituella inslag. Men det går egentligen inte att jämföra med något annat.

Ulvtharm är större, starkare och värre. MZ.412 låter som avslappningsmusik på en massagesalong i jämförelse med Ulvtharms apokalyptiska dödsmaskineri.

 

Albumets själva storhet ligger i det faktum att man inte kan slappna av någon gång. Den är kort och intensiv men samtidigt överraskande ombytlig. New Dawn låter som Dive anno 1991, i den massiva All Hail The Serpents transformerar ljudbilden till någon slags doom-metal-eruption precis när man trodde att den var på väg att ta slut.

Och trycket i den extremt massiva produktionen gör att man tvingas ner på knä och be om ursäkt för sin patetiska existens.

 

Blir det konstigt att ge högsta betyg igen? Det är möjligt att det blir det, men vad fan ska jag göra då? Det här är ju helt jävla fantastiskt!

På min begravning vill jag att den här skivan spelas i sin helhet. Bara för att.