• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

ELECTRONIC POP

Då Unisonlab släppte en av 2018 års bästa skivor (”Electrometric”) var jag sjukt nyfiken och taggad på att få höra uppföljaren nu, fyra långa år senare. Infrias då dessa högt ställda förväntningar? Svar: mestadels.

Unisonlab spelar på samma planhalva som Maschine Brennt, Kretz, Datapop och Sector One, eller det jag helt oblygt kallar Plonk-kollektivet. Maskinpop sprungen ur den Düsseldorfska skolan med allt vad det innebär. Ultrasynthetiska ljud, vocoders och melankoliska melodislingor får samsas med dansanta, nästan funkiga rytmer och som lyssnare är det svårt att sitta helt still

Jörgen Erixon, som gömmer sig bakom det här bandnamnet, gör inga misstag. Det är snyggt, svängigt och kompetent gjort. Tempot är föredömligt varierat skivan igenom och han lyckas med konststycket att få de långsamma låtarna att svänga de också.

Den stora skillnaden mot debutalbumet är att det spretar lite mer. Låtarna sitter inte ihop lika tajt och naturligt som på ”Electrometric”. Det märks framförallt när man lyssnar igenom hela skivan utan stopp. Det är inte riktigt samma flow. Fast å andra sidan tycker jag att debuten var som gjord för att spelas rakt igenom, där var det svårare att plocka russinen ur kakan. Ni hör ju vilka i-landsproblem jag har...

De låtar jag vill nämna lite extra är Bit Bucket, som smattrar på i sann Maschine Brennt-anda. Inside My Computer kryssar i alla rutor i Kraftwerk-formuläret och den släpiga 22nd Century är en grymt snygg elektropopballad som jag utnämner till favoritlåt på plattan.

Oavsett om man går igång på Kraftwerk, Plonk-banden eller gillar att dansa när ingen tittar på så kommer Unisonlab vara en utmärkt följeslagare.