SYNTHPOP / DARK WAVE / ELECTRONIC ROCK

När jag läste i pressmeddelandet att Varick gör musik som ”låter som en blandning av Depeche Mode och Radiohead” triggades mina gäspningsmuskler. Men ack så fel jag hade.

Keith Varick är från New York och ger alltså ut musik under sitt efternamn. För mig okänd sedan tidigare och som jag skrev här inledningsvis så var väl förväntningarna låga. Men jag hade fel. Första spåret ”Illusions” har en lätt bris av DM, men i en fräsch produktion. Keiths sammetslena stämma  kan visserligen påminna om Thom Yorkes, men gör ett lugnare och mer kontrollerat intryck. ”Illusions” är kort en väldigt bra start, och det blir minsann inte sämre. ”Surrender” bryter den elektroniska harmonin med lite distade gitarrer. ”Nothing In Mind” visar lite upptempo och senare kommer min favorit ”Give It Up”. Kan inte sätta fingret på vad den triggar för känslor i mig, men den går in med harmonier, text och den vänder mig ut och in. Möjligen är Thom Yorke-komplexen rätt höga, men det är ok.

Jag vill åter igen lyfta produktionen. Allt är sparsmakat mixat, men ändå framträder alla nyanser på ett måttligt sätt. Något eget. Och Keith vet exakt hur han ska använda sin röst. Det går inte säga annat.

Skulle jag önska något så är det att han ska skaka av sig de värsta Radiohead-klichéerna. Ett par kan man ta, men som låten ”Darkness” blir nog lite väl mycket för mig. Synd – för Keith har något eget som är fullkomligt fantastiskt. Önskar han utvecklar det till nästa platta. Veda I har hur som helst gjort mig till ett fan. Den här höstens gladaste överraskning får jag nog säga.

SPOTIFY