ELECTRO-INDUSTRIAL

När ett band har gjort musik i nästan trettio år så måste jag som lyssnare utgå från att de blir skickligare och säkrare med åren. Att deras sound inte nödvändigtvis förändras radikalt med varje skiva, men kanske att deras fingertoppskänsla och låtskrivande utvecklas på ett positivt sätt. Velvet Acid Christ står dessvärre och stampar på samma fläck som de gjort de senaste 27 åren.

Det börjar ju så bra. De tre inledande spåren på ”Ora Oblivionis” är riktigt starka. Det låter tungt, rått, och farligt samtidigt som det är mer rakt på sak och ”in your face” än vad man är van vid. Jag tänker ”äntligen” tyst för mig själv. För det är ju så att Velvet Acid Christ sen starten alltid har blandat högt och lågt, med tonvikt på lågt, och majoriteten av deras låtar känns mer som halvfärdiga demos än som albumspår. Så att få tre låtar efter varandra som är riktigt bra på samma skiva är lite som att se en enhörning i morgontrafiken.

Men man får inte vara glad särskilt länge. För efter den fina inledningen så kör Bryan Erickson rakt ner i diket och hamnar i gamla tradiga ljudlandskap från förr. Långsamma och släpiga låtar med trötta samplade gitarrer som samsas med den där bedövande tråkiga distade visksången han hållit fast vid hela sin karriär.

Det händer absolut ingenting.

Musiken maler på utan varken mening eller mål och jag undrar i mitt stilla sinne om han ens hade några idéer från början eller om han hoppades att inspirationen skulle komma i realtid medan han spelade in?

Jag vet helt ärligt inte vem som kommer att gilla det här. Det finns så många bra band som opererar i den här genren just nu som är långt före när det gäller både låtskrivande, produktion och attityd; Dead When I Found Her, Fix8:Sëd8, Statiqbloom och Chrome Corpse för att nämna några.

Velvet Acid Christ hamnar bara längre och längre ner i näringskedjan och ”Ora Oblivionis” lär inte kunna stoppa det fallet.

Jag tar med mig de tre första låtarna på den här skivan. Resten vill jag bara glömma så fort som möjligt.

SPOTIFY