• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

DARKWAVE

Ett otroligt bra musikår bara fortsätter. Svenska Progress Productions har lyckats fånga en otroligt intressant amerikansk artist i Briar Moth aka Vexagon.

Fans av Buzz Kill, Tr/st, Boy Harsher och Abu Nein bör kolla in ”A New Flesh Experience”.

Det var två saker som först slog mig när jag hörde Vexagon för första gången. Det ena var hur Briars röst låter otroligt likt Robert Alfons (Tr/st) och det andra var hur intim musiken var.

 

För det känns mer eller mindre som om du sitter så tätt inpå att du kan känna hans kroppsvärme genom musiken. Avskalat och lågmält men ändå en extrem närvaro.

Ljudbilden är ren och luftig, mestadels elektronisk även om en sorgsen The Cure-bas förgyller många av spåren med sin närvaro. Just närvaron är kärnan här. Det går inte att lyssna lite halvhjärtat, musiken överröstar allt annat, även på låg volym.

 

Det är melankolin och de mörka texterna som drabbar mig hårdast. Briars texter är fyllda av både självinsikt och fördömanden. Hopp och förtvivlan samsas med ettriga basgångar och hans djupa, varma röst.

Musik som fungerar både på mörka klubbar, där Eternal Sleep och Groundhog Daze utgör två utmärkta exempel, eller hemma i ett nersläckt vardagsrum där de långsammare och mer förtroliga låtarna kommer mer till sin rätt.

 

Som jag har förstått det så är många av låtarna här skrivna under pandemin och det förklarar ju också känslorna jag får när jag lyssnar. Ensamhet i kombination med existentiella tankar och säkerligen det faktum att Briar blev diagnosticerad med autism vid 30 års ålder har bidragit till den speciella atmosfären.

 

Men i musiken hör jag också hopp. Hopp och beslutsamhet. Och jag dras till det här albumet som en nattfjäril till en lampa i natten. Jag tycker verkligen om det jag hör och jag tror att om man redan lyssnar på något av banden jag radade upp i ingressen så borde man omfamna Vexagon, precis som jag.

 

”När inget verkar vettigt i ljuset, måste vi leta i mörkret”.