SYNTH / DARK WAVE / ALTERNATIVE

The end is nigh. Undergången är nära.

Det var nog strax före White Birches prisades som ”Årets Synth” på Manifestgalan 2016 som jag hörde deras första album ”Dark Waters”. Jag har tidigare dragit streck mellan White Birches och band som till exempel Red Mecca, men där White Birches är mer svårtillgängliga. Musiken präglas av ett väldigt stort mörker och dystopi. Ändå finns det något drömskt och medryckande. Som du skulle drogat ner Say Lou Lou med koldioxid och släpat med dem på svartrockklubb. Typ.

Anyway. When The Street Calls går in ytterligare ett lager i deras mörka uttryck. Duon Jenny Gabrielsson Mare och Fredrik Jonasson har färgats av de överhängande problemen i samhället med Trump och tilltagande, kalla extremhögervindar. Det märks. Våra samtida problem är noga porträtterade. Mörkret är ständigt närvarande och undgår ingen som lyssnar på When The Street Calls åtta välproducerade spår. Den enda låt som jag inte tycker passar övriga formen är ”False Prophets”, även om den har ett intressant budskap.

Det finns en grym potential i White Birches. Något vi hoppas att de som nysignade på Progress Productions får utveckla – ännu mer. För materialet är snyggt sammanhållet och välskrivet. Sedan är tröskeln hög för den gemene mainstreamlyssnaren. White Birches är bra - men inte för alla. Det kan jag leva med.

SPOTIFY