• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

EBM

Calle Nilsson är tillbaka bara ett par månader efter sitt kritikerrosade Lucifer´s Aid-album. Denna gång i sällskap med Viva Petersdotter som bidrar med sin förföriska stämma till Calles blytunga beats. Resultatet är klubbvänligt utan att vara speciellt kommersiellt, mest beroende på att soundet inte stryker medhårs överhuvudtaget.

När jag först hörde talas om det här sidoprojektet så var mina farhågor att det skulle låta som Lucifer´s Aid med kvinnlig sång. Men lyckligtvis är det inte speciellt likt.

Det går dock inte att ta miste på vem som skapat musiken då den är lika tung, clean och välproducerad som alltid från den avsändaren.

Den stora skillnaden här är att musiken drar mer åt den moderna EBM/klubbmusik som bland annat Sierra ägnar sig åt och har därmed lite mer flytande uppbyggnad utan direkta refränger. Basen och beatet är det som står i centrum, vilket gör att det snarare är fraser och ljud som lämnar avtryck. Låtarna sätter sig därmed inte lika direkt som annars är brukligt.

Det jag gillar med albumet är hur koncentrerat och fritt från bullshit det är. Man kan nästan höra hur duon sagt ”Nu kör vi” och sen spelat in det i en tagning. Skoningslöst tungt med en närmast funkig touch. Och till detta Vivas sensuella, nästan viskande röst som blir en cool kontrast till den maskinella ångvälten.

(En god vän till mig beskrev soundet som ”ett pilskt Portion Control”, men det lovade jag att inte skriva).

Vad jag däremot frågar mig är hur det här projektet ska fortsätta?

Med den här plattan har de liksom redan satt sitt sound. Såhär låter Your Enemy.

Men hur ska de ta det vidare? Mer kommersiellt med riktiga refränger? Gästsångare/sångerskor?

Jag väljer att se mina funderingar som en spännande cliffhanger snarare än att oroa mig för bandets framtid. Här och nu väljer jag att spela ”Broken Toys” på så hög volym att världens alla galenskaper faller i glömska under 35 minuter.