EBM / INDUSTRIAL

På sin nya skiva verkar Youth Code ta sikte främst på den nordamerikanska publiken med sin energiska och punkiga variant av Electronic Body Music. Men den skiva som kunde ha tagit bandet till den absoluta eliten av de hårda elektroniska banden vänder inte kappan efter vinden, på både gott och ont.

Youth Codes debutskiva från 2013 var en frisk blandning av Front Line Assemblys sena 80-tal och punk som med sin lite naiva DIY-känsla och medvetet halvfärdiga produktion charmade fans av hård, elektronisk musik. Uppföljaren A Place To Stand kom året efter och här hade bandet vuxit till sig och skaffat en större ljudbild som närmade sig Skinny Puppy i sina ljudattacker. De gjorde en bejublad turné i Nordamerika tillsammans med ovan nämnda Front Line Assembly och Skinny Puppy och lyckades haffa Rhys Fulber från FLA som producent till kommande skiva. Detta gjorde sitt till för att publiken skulle ha höga förväntningar på vad som komma skulle.

Nu är den här, och jag är otroligt kluven inför detta alster. Inledande ”Transitions” ligger nära 200 i BPM och är frenetisk, minst sagt. Tänk Nine Inch Nails låt  ”Wish” så har ni en referens.

Sara Taylor vrålar som en rabiessmittad pitbull och maskinerna är inställda på ”hårda gitarrliknande ljud som Ministry använde 1991”. Tämligen finesslöst och jag ställer mig mycket frågande till produktionen redan här. Man hör i stort sett bara Saras röst och trummor de första låtarna. I mitt stilla sinne hade jag hoppats att Rhys Fulber skulle ge bandet en extra dimension; Mer atmosfäriskt, fylligare och kanske ett par myrsteg i riktning mot det kommersiella. Men Youth Code sa uppenbarligen ”Fuck that” och sneglade mer mot den del av den amerikanska industrial-publiken som avgudar senaste Combichrist-plattan. För jag tror det kommer gå hem i USA, men inte lika mycket i Europa, tyvärr.

De efterföljande låtarna, ”Commitment to Complications” och ”The Dust of Fallen Rome”, bankar på med samma ursinniga tempo och jag förnimmer en begynnande huvudvärk. I singelspåret ”Anagnorisis” sänks tempot till en mer eftertänksam nivå och det är välkommet. Nu börjar plattans bästa del med en kvartett låtar som är mer återhållsamma utan att förlora sin brutalitet och framförallt låten ”Doghead” sticker ut. Förmodligen en av bandets bästa låtar någonsin med sin förvridna rytm och betydligt mer ambitiösa ljudbild.

Avslutningen är däremot lite ojämn, precis som helhetsintrycket blir.

Jag ska erkänna att efter den första genomlyssningen var jag beredd att såga plattan ganska hårt, men den visade sig växa en bit efter ytterligare  tre, fyra gånger. Problemet för mig är plattans tre inledande spår samt låtarna ”Shift of dismay” och ”Avengement” som är en bra bit ifrån deras högsta nivå.

Det hela låter mer Ministry än Skinny Puppy och jag lämnar det upp till er om det är positivt eller negativt.

SPOTIFY