Erica Hallström är en artist, låtskrivare och producent från Stockholm som gör musik under namnet Cebratrack. Och många andra saker. Erica skapar sin elektroniska musik med bred pensel och hjärta i det visuella. Fritt från att tänka genrer. Sångmässigt för det tankarna till Austra. I övrigt är uttrycket väldigt unikt. Och det gillar vi. Därför tog vi en intervju med Erica för att höra om skapandet och vad som händer här näst.

 

Halloj Erica – hur är läget här inför sommaren?

Det känns som att jag har börjat titta upp över kanten efter en väldigt lång och tuff period, och det gör faktiskt att allt känns lite ljusare just nu.

 

OK, du är ju artisten bakom Cebratrack. För de som inte känner till eller hört dig – vem är du och vad gör du för musik?

Jag gör elektronisk altpop där jag gillar att jobba med lager, både ljudmässigt och vad gäller budskap. Målet är att förmedla känslor som annars kan vara svåra att sätta ord på. Man skulle kunna säga att jag gör musik för nattugglor med kaotiska hjärnor och brustna själar. Såna som jag själv.

 

Varför har du valt att just göra elektronisk musik?

För att det inte finns några regler. Jag kan börja med ett ljud från en yogaboll eller något jag samplat på stan och bygga vidare därifrån. Det finns en frihet i det, och ett lugn i att få kontrollera något helt på egen hand.

 

Vilken är din första relation till den elektroniska musiken och hur ser den ut idag?

Det bara blev så. Jag blev aldrig riktigt bra på något instrument, jag prövade olika, och hade faktiskt samma gitarrlärare i gymnasiet som Tallest Man on Earth. Hjälpte inte. Så då fick det bli produktion. Idag handlar det mer om att få jobba praktiskt med ljudbild och harmonier, lite som att måla, och att bygga upp en värld som inte fanns innan.

 

Personligen först mina tankar till artister som Austra och Susanne Sundfør. Hur känner du för den jämförelsen?

Jag tar det som en stor komplimang. Båda gör kompromisslös och känslodriven musik, och jag gillar när musik får vara stor, dramatisk och sårbar utan att be om ursäkt.

 

Du släppte nyligen din singel ”Dear Gravity”. Berätta om den!

Jag skrev den mitt i en depression. Det var en tid då jag kände mig helt fast, som om jag försökte ta mig upp men hela tiden drogs ner igen. Och mitt i det: alla de där välmenande råden i stil med “har du prövat att tänka positivt?”. Man vill bara skrika. Så jag skrev istället. Vi har också gjort en guerilla-marknadsföringskampanj för singeln och den uppföljande EP:n Sending Poems to Space, där vi gömt nycklar med QR-koder runt om i Stockholm. Vi ville att själva sättet vi släppte musiken på skulle spegla känslan av att vara vilse.

 

Din singel ”Dancing Until My Feet Falls Off” (2023) sticker ut och har drygt 40K streams på Spotify och är säkert en av dina mest spelade låtar. Vad är framgången med den tror du?

Det är som att låten bär på både eufori och uppgivenhet samtidigt. Jag vet att jag kände så då. Och kanske var det därför den nådde ut till fler.

 

 Vad driver dig som musiker?

Att göra något av det som annars bara skaver. Att försöka förstå mig själv. Och ibland också att få känna att någon annan förstår. Och för att det är roligt, såklart.

 

Du beskriver dig som både artist, låtskrivare och producent. Vad är du mest om du får välja?

Det beror på dagen. Men oftast: producent. Det är där jag får bygga de där små världarna. Skapa strukturen och lägga pussel när mycket annat känns kaotiskt.

 

Berätta om processen när du skriver och gör din musik!

Det börjar ofta med en textrad, en känsla, eller ett koncept. Som i fallet med EP:n där den röda tråden blev rymden kopplat till mänskliga känslor eller önskningar. När jag skrev titelspåret, Sending Poems to Space, var jag väldigt inspirerad av Voyager-sonderna som skickades upp på 70-talet. De innehöll guldskivor med ljud, musik och hälsningar från jorden, ett slags flaskpost till framtiden. Det är något både storslaget och sorgligt med att göra det utan att veta om det någonsin kommer komma fram till någon. När det kommer till musiken försöker jag sen att skulptera fram ljudlandskap som jag tycker låter som det jag vill förmedla. Det blir mycket bygga upp och skala bort.

 

Vilka är dina ”big five” när det gäller utrustning i din studio?

Jag arbetar oftast i Logic och sen har jag min trofasta arbetshäst Nord Lead. Eftersom jag samlar ljud på mer eller mindre ruffiga sätt när jag kanske inte har tillgång till bättre utrustning går izotopes ljudtvätt-plug-ins rätt varma. Och såklart min Zoom för fältinspelningar. Sist men inte minst min Moog Theremin. Jag använder allt möjligt som låter.

 

Berätta om vad som händer framåt! Nya släpp? Live?

EP:n Sending Poems to Space kom ut nyligen, och det känns lite som att skicka ut sista delen av den här tunga perioden jag haft i rymden. Jag hoppas att den landar hos någon som behöver den. Sen hoppas jag spela mer live – jag gillar att jobba med koncept även live i form av tillhörande små installationer eller visuella performances.

 

Framtiden då? Var ser du Cebratrack om 2–3 år? Hur ser du utvecklingen?

Jag hoppas jag fortfarande vågar vara personlig och experimentell, men kanske med lite mer resurser och fler samarbeten. Jag vill att projektet ska kunna växa, utan att tappa det som gör det nära.