Boråsbaserade Kommission Z80 är en duo med Fredrich Legnemark och Erik Holmberg, som bjuder på EBM i den gamla skolan. Det är inte svårt att höra kärleksfulla blinkningar till ett ungt Fronline Assembly eller väldigt tidiga Skinny Puppy. Vi tog ett snack med Fredrich i bandet om musiken, världsbetraktelser och planerna framåt.

 

Hej Fredrich och Kommission Z80! Läget?

Läget är fint. Lite förvirrande med allt positivt musikrelaterat som händer på en gång  samtidigt, jag är inte riktigt van vid det.

 

Ok, berätta vilka är ni och vad gör ni för musik?

Vi är två ganska förhärdade tjänstemän. Jag är beteendevetare och Erik  är ekonom i olika delar av offentlig sektor. Tillsammans gör vi en ganska traditionell form av EBM. Inte riktigt den typ av EBM som fått en revival på senare år (anhalt EBM), utan snarare den jag lyssnade på under musikaliskt formativa år under tonåren. Jag älskar när det är knattrande, zappande och samplingar. Jag älskar känslan, och åsynen av, när fulla rack med synthar, kablar kors och tvärs blinkar och låter som fan. Den sortens EBM blev ju lite lätt sönderklämd mellan Anhalt, Futurepop och ren synthpop, eller föll ur modet vid någon tid. Missförstå mig rätt, jag kan gilla Anhalt också, men känner väl att det är ett extremt välreglerat uttryckssätt. Och även om jag kan absolut kan göra låtar som är 4/4-trummor med 8/8-bas kan jag kan omöjligen tvinga mig själv att stanna inom de begränsningarna någon längre tid.

 

Sen tänker jag att det är omöjligt att prata om det här bandet utan att nämna elefanten i rummet: Politik. Jag var aktiv politiker mellan 2003-2018, man samlar på sig enorma mängder frustration, ilska och vanmakt under femton år. Så när jag började lägga upp låtar på Spotify, med i stort sett samma budskap som jag hamrat på i femton år, och upptäcker att det finns en publik som lyssnar, gillar och interagerar med det är det en enormt välkommen skillnad jämfört med kommunal politik. Och just nu, på grund av världsläget känns det som att musiken är mitt desperata sätt att vråla “Lyssna nu då för helvete! Detta är hur det blir!”. De av oss som är och har varit politiskt intresserade kan ju konstatera att det politiska världsläget är kulmen på en rörelse som varit på uppgång en lång tid. Det behövs alternativkultur, en motrörelse och den behöver vara en del av sin samtid, det funkar liksom inte att gräva fram proggband från 70-talet och hoppas att en massa tält ska ploppa upp på en äng någonstans och plötsligt är samhällsutvecklingen vänd igen.

Om samtiden är präglad av osäkra gigjobb, fascism, oligarki, och teknokratdystopi, då är det jag tänker beskriva. Koncist och konkret snarare än poetiskt.

 

Nog första gången jag pratar med ett synthband från Borås. Vad an är den staden så bortglömd på synthkartan?

Det fanns tidigare, på nittiotalet. Ett antal kompisgäng som mer eller mindre tillsammans var en liten scen kring synth/synthpop men även industri, tidvis ganska svår sådan. Bandet jag spelade i när det begav sig hette Tirpitz 44. Vi hade två demos och oerhört få spelningar, och av de spelningarna vi hade var merparten ganska kaotiska. Dels tveksam funktion på tekniken. Vi är nog ett av få band som fått en Amiga att låsa sig på scenen, dels förfestarvanorna som hängde med sen punktiden vilket sabbade fokus. Sen var ju våra backdropvideos så eländigt grova och fasansfulla att de skrämde de flesta som såg dem.

 

Men livet kommer emellan. Relativt många började plugga på annan ort och flyttade, några blev kvar men gled in i andra intressen. Och sen är ju hela biten med barn och familj en grej också. Jag lade ned den elektroniska musiken i skarven mellan 98/99. Jag var trött på att bandkamrater rann iväg till andra städer, en f.d bandkamrat gick bort, jag hade uttömt alla möjligheter i den utrustning jag hade - en gammal Ensonique SQ1 och nån rompler och en sampler - och hade inte den minsta möjlighet att ha råd med något nytt.

 

Så av rent materiella och praktiska skäl spelade jag annan typ av musik under ett par år, tills det i stort sett bara var jag kvar i hemmastudion, med Erik ibland på ett hörn. Tills förra året i maj då jag för skojs skull köpte en Behringer Crave för att ha något att leka med, och då lossnade allting på en gång och det började hända väldigt mycket på en gång. Det var lite som att kliva ur en tidsmaskin och bara dra igång som om det vore nittiotal, och så upptäcker man kompisar och bekanta som faktiskt pysslar med liknande grejer, nån samlar på euroracksynthar, en annan tonsätter sin poesi med elektronik, man hittar ett band i grannstaden som också gör en rätt politisk form av bodymusik. Dottern är lite smått alternativt lagd musikmässigt också så hon verkar ju tycka att det är roligt att jag håller på också. Det känns som en period då det är bra läge att göra denna typ av musik. Jag är glad att jag klev ur tidsmaskinen nu, men jag är också glad att jag övervintrade.

 

Ny singel här i dagarna – ”Empire”. Berätta om den och arbetsprocessen!

Jag är ju närmast fanatisk vad gäller omvärldsbevakning. Jag har tre skärmar i studion och det är inte alltid jag grejar med musik, och när Empire kom till hade jag sociala medier uppe på en skärm, nyhetssändningar i realtid på mittenskärmen och chattar med kompisar uppe på den sista och precis då går mordförsöket på Donald Trump av stapeln i realtid, precis framför mig i detta. Jag sträcker mig efter min fältinspelningsapparat och bara samplar för allt vad tygen håller. Jag hade en känsla av att detta är ett sånt där ögonblick, detta är Gavrilo Princip i Sarajevo, detta är riksdagsbranden i Tyskland 1933. Men jag har även tankar kring alla imperier i historien som peakat, stagnerat och gått under, under varierande grad av dramatik. Utifrån det började bilder växa fram, jag lägger en rudimentär basgång, laborerar med trummor och samplingar. Som nästan alltid bygger jag från refräng och utåt, refrängerna är alltid det centrala när jag gör musik. Det var närmast ett maratonpass då låten gjordes i en enda lång session, och i ett senare skede lade Erik på ytterligare sång. Och kort därefter uppgraderade jag min DAW och låten gick helt sönder, filer försvann, varvid jag byggde om låten och känslan var nog att den blev bättre.

 

Och så har ni sagt att det kommer ett album här i vår. Vad kan ni säga om det?

Det är ju något som varit på min bucketlist hela mitt liv, att släppa en fullängdsskiva, att faktiskt prestera det. Det är en arg och aktuell skiva, jag skulle nog säga att rent textmässigt är det mycket ilska, frustration, tidvis sarkasmer, ljudmässigt skulle jag nog säga att det skulle kunna vara producerat på en ö i havet mitt emellan Belgien och Kanada. Jag vill väldigt gärna göra musik som vänner och bekanta kan känna igen sig i en smula, men att det samtidigt tillför något litet nytt. Men jag har inga illusioner om att vara ett unikt geni.

Hela 2024, från det att jag köpte synthen som bara drog igång det hela, tills nu har varit en enda lång läroprocess. Lära mig greppa ljudsyntes, lära mig ett vettigt arbetsflöde, lära mig skriva vettiga texter. Jag har alltid tidigare sjungit, men jag har extremt sällan sysslat med texter, jag har liksom inte tänkt mig att det skulle duga att lyssna på.

 

Mina tankar går rätt snabbt till ett ungt Frontline Assembly när jag hör er musik. Vad har ni för influenser?

Det är inte så illa prickat. Jag gillar tidiga FLA, utan tvekan, även om Skinny Puppys två första skivor antagligen har påverkat mig långt mycket mer. Jag älskar den där mangliga ljudbilden med samplingar, Ogre som gör absurda sångeffekter med digitaldelay. det är ju den ena biten. den andra stora strömningen som påverkar mig är ju belgisk EBM, främst front 242 och the Klinik, men även Vomito Negro, A;Grumh och A split second. Jag älskar ju Front 242:s Geography och No Comment.

 

Båda de strömningarna har ju det gemensamt att det det finns en enormt tät atmosfär, de frammanar bilder. Om man lyssnar på en låt som The Kliniks “Talking to a Stranger” är den ju egentligen extremt simpel, men ljudbilden gör att jag kan föreställa mig så långt mycket mer än texten beskriver. Det är ofta så för min del, jag hör ett ljud, föreställer mig hur det ser ut eller hur kontexten där ljudet förekommer ser ut och så bygger jag liksom hela bilder och scener i huvudet av det. Jag behöver liksom inte se en film, det räcker att skruva lite på något filter på en racksynth.

Men vi har extremt olika influenser jag och Erik. Erik gillar ju synthpop och Michael Wiehe och blandar gärna lite saker. Medan jag är extremt kategorisk och hör till de där som tar alla The Kliniks skivor och låtar på Spotify och slänger i en spellista och så lyssnar jag på bara den och inget annat i en månad. Jag älskar väldigt många sorters musik, i sina respektive sammanhang och mår närmast dåligt och blir förbannad när jag uppfattar att saker rörs till, blandas eller glider iväg. Erik är mer “Vi kan jobba vidare på låt X tills den blir bra?”, medan jag är mer “X är inte bra. Kassera. Nästa sång.”

 

Hur ser arbetsprocessen ut när ni gör er musik? Hur ser fördelningen ut?

Extremt varierande. Jag beskrev ju tidigare hur jag skapade Empire. Det kan ofta vara så att jag ser något jag måste kommentera på något vis, att jag sedan börja bygga refräng som liksom ska vara mina tankars konklusion, och samtidigt som ord och budskap far runt i huvudet mixtrar jag ju med mina synthar. Jag skulle gissa att jag ser ut som Professor Balthazar när jag får feeling och måste få ur mig en låt.

Men ibland gör jag ju en låt, skickar till Erik och så gör han text och sjunger, och då är jag inte så involverad i de bitarna kring den låten, då gör jag klart musiken, skruvar syntharna och så får Erik stå för sången. Det märks vilka låtar som är Fredrich + Fredrich och vilka som är Fredrich + Erik, Erik har en helt annan känsla för melodi än vad jag har och det återspeglas i de låtar han sjunger i. För mig är melodier inte något jag tänker på, jag tänker helhet, stämning och struktur. Erik KAN sjunga, medan det för egen del är högst tveksamt om det är det jag egentligen gör alls. Erik har en vocal range, medan min oftast ligger i samma frekvensspann som en vinkelslip som skär i någon slags plåt.

Oftast gör jag långa sessioner, låt från början till slut inom loppet av ett dygn eller max två, jag gillar inte att bearbeta för länge, jag gillar inte att återkomma till färdiga låtar, jag gillar inte att “förbättra” saker. Ett race på 8-10 timmar med dubbelespresso varannan timme.

 

Sedan spenderar jag rätt mycket tid med att lyssna på det jag skapat fast med ryggen vänd mot skärmarna och syntharna, stirrandes in i väggen. Det är så lätt att man distraheras av att man ser låten spela, att man stannar för att redigera, eller ändra något, och gör jag det får jag inte känslan för helheten. Det är egentligen inte så noga med små defekter och spretigheter, det kan snarare göra att det känns mer äkta eller sant på något vis.

 

När jag är framme vid slutet på en sång, då har jag ett litet kort spann där jag låter alla möjliga lyssna på den för att se om det är något jag missat, därefter är jag enormt ointresserad av att förändra den och särskilt ointresserad av att ändra något som jag ser som en bärande komponent i helheten.

 

Finns det någon speciell mjuk- eller hårdvara som skapar ert sound?

Ja, absolut! Vis av erfarenheterna från 90-talet när jag fastnade med ett antal digitala enheter med ett begränsat antal ljud har jag denna gången valt att aktivt undvika digitala synthar. Det är rätt mycket Behringer-reproduktioner av klassiska monofona analoga synthar. Relativt många låtar har precis bara den typen av utrustning och inget annat. Jag vill aldrig hamna i en situation där jag sitter med ett par bankar med generiska ljud, då får det hellre ta sin tid, skruva på oscillatorer, filter, ADSR, koppla från en synths oscillator in i en annan synths filter, låta en synths LFO modulera en tredje synth. Det låter extremt analogt och varje ljud är unikt, ibland kopplar man ju nästan ihop allt som finns. Tidvis blir ljudet nästan likt gammal datorspelsmusik, fast sällan på ett gulligt sätt, snarare rått.

 

Från det att jag köpte min andra synth föddes idén att montera allt i stora portabla rack-case, jag hade en idé om att detta kan behöva bli portabelt någon dag.

 

Vad det gäller sång har jag ju min nästan alltid använda stack av effekter, diskret reverb, EQ, kompressor men ett jättelass med lite sjukligt skruvat space delay. Jag väljer att inte använda dist, jag är ganska mätt på distortion på sång, det gör det svårförstått och påverkar grundljudet för mycket.

Kombinationen av de syntharna med de sångeffekterna ger en ljudbild som avgjort är elektronisk, men samtidigt liksom inte kliniskt ren eller för städad. För mig är ju ibland perfektion att bara stå inför något som är lite assymetriskt, otäckt eller oroande och bara skriva “Låt stå” och ta en kaffepaus.

 

Vad händer härnäst med Kommission Z80?

Vi har ju numera skivkontrakt med Electric Underground records, ett bra litet gäng med små band och artister från olika delar av världen. Vi uppmuntrar varandra, samarbetar och remixar varandra en hel del. Det är lite grand som att vara med i ett kollektiv utspritt över hela världen där alla har gjort sin resa, har sina kontakter och erfarenheter. Det har ju börjat släppas en fullängdsskiva och parallellt med att skivan sipprar ut försöker jag boka så många spelningar som jag bara kan, jag har varit borta från livespelandet i 26 år, det räcker, nu behöver världen smaka ljudvägg och ilska. Det lär komma en del singlar och EP också, jag har ju varit rätt aktiv med att remixa andra och andra har gjort sina versioner av mina låtar.

 

Vi har en spelning bokad i Uddebo på ett litet elektromusikevent som heter Ström och Brus, vi kommer åka till Leipzig och spela i början av juni, vi har lite andra förslag och erbjudanden hängande i luften som jag hoppas ska gå vägen. Materialet finns, utrustningen är intrimmad, det vi behöver nu är ställen att spela på.

 

Och, med tanke på det världspolitiska läget kommer det nog en strid flod av låtar. Det är egenterapi.