Efter över två decenniers tystnad gör det klassiska synthbandet The Northern Territories en efterlängtad comeback. Med nytt skivkontrakt i ryggen, ny musik och en förnyad drivkraft blickar de åter mot scenen. Vi har pratat med Alex i bandet om återföreningen, hur musiken förändrats – och vad som väntar härnäst.

 

Halloj Alex – det var inte igår! Vad fick er att återförenas efter så många år? Är det ”återföreningstrenden” för alla 90-talsband som fått er samman?

Halloj! Nej inte alls faktiskt. Vi har hållit kontakten och jobbat ihop under alla år i och med att Stefan har en studio och är ljudtekniker. Så han har mixat många av mina andra musikaliska projekt. Vi snackade lite löst för två år sedan om det inte vore dags att testa ett par låtar igen. Det var lite “now or never”-känsla. sista låten på nya skivan “Is This How Mercy Feels?” var den första vi spelade in.

 

Vad har ni sysslat med de senaste 25 åren?

Oj, svårt att sammanfatta i en handvändning. Jag har hållit på med lite andra musikprojekt, The Ghost Of Helags, My Empire Of Sound bland annat. Flyttat till Berlin, sedan till London, Sedan till Berlin igen där jag nu bor. Har fått två barn, gift mig, skilt mig, gift mig igen … the usual. Haha. Livet.

 

Seriöst – jag listar er Midnight Ambulance till en av de absolut viktigaste elektroniska plattorna inom den svenska synthscenen. Vad har ni för känslor till den idag?

Vad kul tack! Ja, den kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat hos oss. Mycket också för att det var det första albumet vi gjorde. Första skivkontraktet och allt sådant där. Vi var ju båda bara runt 20 så det var spännande att flyga ner till Berlin, där skivbolaget låg, för att spela in skivan.

Vi har märkt nu när vi är tillbaka att det finns mycket folk därute som gillar det vi gjorde back in the day och det är väldigt många som skriver och hör av sig. Mer än det borde vara efter 25 år. Men det är väldigt rörande och kul. Om man får vara lite högtravande, och det får man, så blir det ganska tydligt vad konst och musik är viktigt för oss människor, speciellt nu när hela helvetet verkar braka lös runt om i världen.

 

Hur har er syn på musikskapande förändrats under de här åren?

Nej inte direkt, eller det är svårt att sätta fingret på. Jag, som skriver låtarna, skriver nog som jag alltid gjort. Vi analyserar inte så mycket när vi jobbar utan låter oftast låten styra vilken väg musiken tar. Om man jämför med när vi gjorde våra skivor på 90-talet, så är det mest tekniken som ändrats. Då fast det inga plugins eller softsynts så vi hade bara hardware. Det har vi idag också men vi blandar med ny teknik. Men det är i slutändan bara verktyg, så det spelar mindre roll känner jag. Det är fortfarande roligare och mer kreativt att skruva på en hardware synth

 

Fanns det någon tvekan eller rädsla inför att återvända till musikscenen efter så lång tid?

Nej det tycker jag inte. Även om det ser helt annorlunda ut. Socials fanns inte ens när vi höll på senast, inte streaming heller, nå det är en ny värld i alla fall för TNT. Men själv har jag ju hållit på med musik sedan vi slutade så det känns inte helt främmande. Det som är roligare idag är ju att du får snabbare respons på vad folk tycker och kan se reaktioner. När vi på 90-talet släppte skivor så var det mer “jaha plattan släpps idag i Tyskland tydligen” Men det tog jättelångt tid att få nån slags feedback. Veckor.

 

Ok, ny platta – fjärde i ordning – A Star In Orbit Still. Berätta om arbetet med den! När och hur började det och hur har processen sett ut?

Det var väl för ungefär två år sedan vi började snacka om att vi borde testa att spela in lite.

Första låtarna vi spelade in var “Love Doesn't Live Here Anymore” och “Is This How Mercy Feels?”. Vi kände nog direkt att det fanns nått, och det var värt att fortsätta. Båda låtarna kom med på nya albumet. Men vi hade nog inget album i sikte utan vi bara spelade in och helt plötsligt hade vi 20 låtar.

 

Hur skulle ni beskriva ert nya sound jämfört med det ni gjorde på 90-talet?

Det är väl någon slags blandning kanske av alla tre skivor vi gjorde. Vissa har sagt att det är någon slags korsning av Orange Moon och Midnight Ambulance. Vi har ju egentligen aldrig sett oss som ett syntband, eller det väl någon slags cross-over mellan elektronisk musik och mer alternativ eller indie. Vi vet inte riktigt var vi hamnar rent genremässigt, och det blir alltid ett problem för skivbolagen. Jag förstår det. Det är ju otroligt mycket enklare om man bara kan säga “vi gör disco” typ.

 

Vilka berättelser finns i låtarna? Har de ett genomgående tema?

De speglar väl både världen inombords och utombords. Jag tycker alltid att det är roligare om folk får bilda sin egen uppfattning om var låtarna handlar om.

 

Nu är ni signade på Dependent Records. I gott sällskap ska sägas – som Covenant och Mesh. Hur hamnade ni där?

Jag spelade upp den första nya låten vi gjorde för Stefan Herwig, Dependents A&R. Hans respons var “I Like it…actually… I think I love it” så vi höll kontakten genom hela inspelningsprocessen och hamnade där tillslut.

 

Vad har ni för planer framöver? Kommer vi att få se er live på scen igen?

Ja det är planen. Plattan har precis släppts i dagarna, så det är lite tidigt att komma med datum, men vi har börjat repetera och förbereda för live, det är definitivt någonting som saknades förra gången vi var aktiva. Vi gjorde endast ett par kortare Tysklandsturnéer.

 

Finns det några drömprojekt eller samarbeten ni hoppas på i framtiden?

Vaknar Alan Wilder upp från sin 30-åriga dvala får han gärna ringa. Haha!

Portishead är ett annat band som betytt mycket för oss…men där verkar det ta 15 år mellan varje platta. Vi kan i och för sig inte säga nått för vi tog 25 år på oss.

 

Ni ska veta att vi genom Synth.nus 20 år återkommande vid några tillfällen fått frågan ”vad hände med Northern Territories”. Ni är efterlängtade och era fans minns er och finns kvar. Vad har ni att säga till dem?

We love you. Tack för att ni finns. Vi ber om ursäkt att ni fick vänta på en ny skiva i 25 år. Haha!

Nästa kommer inte dröja lika länge, vi lovar.