Precis när vi har ställt om klockorna till vintertid för att bemästra mörkret kom det svenska skivbolaget Progress Productions att lansera en ny artist i sitt stall. Los Angelesbaserade enmansprojektet Vexagon. Det känns nästan som om det vore synkat för musiken är lika mörk som en nordisk vinternatt.

Men samtidigt andas musiken hopp, trots allt kaos vi ser omkring oss just nu. Jag tyckte det här var ett synnerligen spännande band och bestämde mig för att kontakta Briar Moth aka Vexagon för en liten intervju.

 

Hallå där Briar! Jag tänkte att du kunde presentera dig själv för den svenska publiken. Vem är Briar Moth?

Jag gillar blommor och Cocteau Twins, jag har åkt skateboard sen jag var barn och älskar att läsa böcker. Jag är vegan och dricker inte alkohol, jag älskar naturen men hatar känslan av sol på mig. På ett sätt känner jag att jag verkligen inte är någon alls, men å andra sidan har jag känt mig som en utomjording hela mitt liv då jag växte upp med odiagnostiserad autism.

Jag är 165 cm lång, väger 59 kilo, har inget hår och bär glasögon. Min medarbetare kallade mig för en ”dyster liten bokmal”, det kanske är det bästa svaret?

 

När började du göra musik och vad hade du för influenser på den tiden?

Jag började spela bas när Tool släppte ”Lateralus”, det albumet kom när jag var 11 år gammal. Jag ville lära mig hur man spelade låten ”Reflection” och min pappa visade mig hur man skulle göra. Det var min enda lektion och min teknik är säkert horribel nu vid 33 års ålder, men jag älskade och älskar hur basen låter mig tala med hjälp av den.

Jag började spela in akustiska låtar med hjälp av en bandspelare när jag var runt 13, och så spelade jag i hardcore-band både i high school och college.

Mina influenser då var Steely Dan, Coalesce, Norah Jones, The Handshake Murders och Victor Wooten. Idag är influenserna Deftones, Converge, Trap Them, Cold Cave, Losses och Four-Chambered Hearts

 

Minns du vilket band och låt som var den första att golva dig totalt?

Tool ”The Grudge”

 

Vilka känslor hoppas du att lyssnaren får när hen lyssnar på din musik?

Emotionell resonans, inspiration, hopp, dopamin. Underhållning som ger och tar och inte bara tar upp deras tid. Jag hoppas att de känner sig vackra!

 

Jag tycker att dina texter är såväl sorgsna som upplyftande och ibland ironiska, de påminner mig faktiskt en hel del om Morrisseys texter. Hur gör du när du skapar dina låtar? Vad kommer först, är det en fras eller en melodislinga?

Tack! Jag önskar bara att Morrissey inte var en så förkastlig människa...

När det gäller Vexagon har jag ingen speciell formel när jag skriver låtar. Jag tar inte mig själv på så stort allvar, men jag har djup respekt för både skapandets konst såväl som lyssnarens uppmärksamhet på den.

Som människor är ju vår tid utmätt och våra liv är väldigt komplexa, så om någon av egen fri vilja vill engagera sig i vad jag har skapat så vill jag att det ska vara värt det för dem.

Jag skriver en del poesi för bara mig själv och plockar ofta därifrån när jag sätter ihop mina låtar. Att skapa ljud och arrangera låtarna är på en gång vackert, roligt och själsligt renande.

 

Så man kan säga att din musik och dina självutlämnande texter är som en slags terapi för dig?

Ja.

 

Har du gjort några liveshower med Vexagon? Finns det någon chans att du kan komma till Europa och spela och vad kan vi i så fall vänta oss av ett Vexagon-gig? Är du ensam på scenen eller har du livemusiker?

Ja, jag har haft 6 eller 7 spelningar så här långt. Jag skulle gärna komma till Europa för spelningar! Hittills har det bara varit jag som spelat med min bas och en sampler, men jag har också haft vänner som framfört vissa låtar tillsammans med mig på några gig.

 

Om du fick välja fritt, vilken nu levande artist skulle du vilja samarbeta med och varför just hen?

Wes Eisold. Hans kreativa arbete med American Nightmare, Cold Cave och Heartworm Press-labeln har varit en inspiration för mig under många år. Och även om vi aldrig har träffats så känns det som om vi är själsfränder.

 

Sista frågan, som jag alltid ställer till utländska artister: Har du något svenskt favoritband eller artist?

Entombed. ”Left Hand Path” har den där skräck-atmosfären jag alltid trånat efter kombinerat med mördande riff och rytmer.

 

 

Jag vill tacka Briar för att han tog sig tid att svara på mina frågor och jag hoppas verkligen att han kommer till Sverige för en spelning eller två. Jag tror att hans suggestiva och hypnotiska musik verkligen kommer till sin rätt på en rökig klubb.