• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

POSTPUNK / MINIMAL

Malmöbandet Abu Nein fortsätter att utveckla sitt sound på album nummer tre. Det låter större, luftigare och mer moget än tidigare alster. Hela produktionen håller internationell standard. Men, det fäster inte riktigt hos mig den här gången.

Bandets mix av postpunk och minimalsynth imponerade på mig redan första gången jag hörde dem. Ericas röst var som en varm kram i kombination med de molltyngda men ack så inbjudande låtarna. De två första albumen har snurrat frekvent här hemma, Abu Nein tillhör eliten av svenska band i den här genren.

På ”III – Dark Faith” har det hänt en hel del sedan dess. Andreas Catjar-Danielsson, må han vila i frid, har producerat och fått till en renare och klarare ljudbild. Det låter helt enkelt proffsigare, på gott och ont.

För den där inbjudande, intima känslan från de tidigare albumen finns inte kvar. Det känns mer som att bandet står och spelar för sig själva med ryggen mot publiken och jag inte är inbjuden. Kanske är det så att bandet har mognat och gått vidare mot större mål medan jag står kvar här som ett fån och vill att allt ska vara som förr, jag vet inte.

De två singlarna som föregick albumet, City of Dust och Unwanted, står ut här och är de två bästa spåren i min mening. Två riktiga singelspår som sätter sig efter bara en lyssning.

Men i övrigt är det dessvärre frustrerande segt, även om det fortfarande finns lite smågodis att hitta; Hollow Hills för t ex tankarna till Fever Rays debutalbum med sin minimala och sparsmakade approach och både Hand of Glory och Blossoms doftar Depeche Mode någonstans kring Exciter/Playing The Angel.

Men det tar liksom inte tag i mig. Det låter jävligt snyggt och Erica sjunger som en Gudinna, men det uppstår ingen gnista den här gången.

När den 11 minuter långa Wir Leben (eller ”Abu Nein-goes-Cure -Bloodflowers” som jag skrivit i mina anteckningar) har tonat ut så känner jag mig lite snopen och övergiven.

Men jag hade kanske fel förväntningar helt enkelt.