• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

BODYPOP

”En del skaffar hästsvans och Harley Davidson när de fyller 50. Vi startade ett band istället”.

För ganska exakt fem år släppte Strikkland sin första singel och har sedan dess byggt upp en trogen fanbase och blivit ett uppskattat och etablerat liveband. På sitt andra album har de förbättrat sig på alla plan. Vi serveras poppig body med punkig DIY-känsla.

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte var något större fan av duons första singlar. Men med tiden kom det fler och fler låtar som satte sig som tuggummi i håret om jag haft nåt. Final Dawn, The Void, Demonic och Svenskt Hat är några av låtarna som jag utsett till favoriter genom åren.

 

På sitt andra album har de tillsammans med studioräven Hans Olsson pillat, trixat, experimenterat, lagt till och tagit bort för att förfina sitt sound utan att få det att låta för polerat och skitnödigt. Känslan är att de inte tar sig själva på alltför stort allvar utan lever enligt devisen ”Äh, nu kör vi”, och det gör att man har svårt att inte tycka om det man hör.

 

Slutresultatet är en homogen platta där jämnheten är mycket större än på debuten ”Bodypop” som kom för snart 2,5 år sen.

Jag vill utse den punkiga Tranceformation, den Spark!-doftande The Dutchman, oldschool-snytingen Chumming och den smått fantastiskt snygga Marble Garden (som av någon outgrundlig anledning får mig att tänka på ”A Broken Frame”) till albumets höjdpunkter.

 

Den enda låten jag aldrig kommer bli polare med är andra singeln Enkelriktat. Den står och trampar vatten i fyra minuter och tretton sekunder. Men jag låter det vara en petitess i sammanhanget.

I övrigt är det här en humörhöjande upplevelse. Låtarna sätter sig nästan direkt och jag kommer på mig själv med att, till mina grannars stora förtret, höja volymen några sekunder in i varje låt för att det helt enkelt låter jäkligt bra.

 

Visst, Henrik Johansson är ingen Dave Gahan eller Douglas McCarthy, men den befriande självironin i framförandet i kombination med hans udda texter är svårt att värja sig emot. Och varför skulle man det?

Gillade man Strikkland innan så lär man göra det än mer nu.

Gillade man inte Strikkland innan så är man död och kall på insidan.