Intervju med Johnny Dynamite

& The Bloodsuckers

 

 

Bakom ett av de mustigaste artistnamnen just nu hittar du den Philadelphia-baserade musikern John Morsi. Ännu en spännnande artist som positionerar sig inom retrosmäktande, alternativ synthpop som trendar på andra sidan Atlanten. Och inte oväntat är han också vän med Korine vi också har uppmärksammat nyligen. John är en passionerad kreatör som i en väldigt öppen och fin intervju här berättar om musiken, skapnadet och tankarna framåt.

 

Hej John! Hur är allt i USA i vinter? Var är du just nu?

Vintern har varit ganska mild hittills. Jag flyttade till Philly från NYC för lite över ett år sedan. Det verkar som att vintern går lite lättare för oss här även om det är mindre än 100 mil bort!

 

Först och främst – "Johnny Dynamite and the Bloodsuckers" måste vara ett av de mest färgstarka namn jag hört. Vad är bakgrunden till det?

Jag får rätt ofta den frågan, jag vet att namnet är ganska besynnerligt. Jag tog mig namnet ”Johnny Dynamite” för att hedra min bortgångne farfar, Pete Morisi. Han var något av en underground-serieförfattare och illustratör i Brooklyn. Han var med och skrev och illustrerade en serie på 50-talet som heter "Johnny Dynamite". När jag växte upp som barn och var den enda John i min familj kände jag att jag borde ta namnet och fortsätta släktet. Jag ville också starta ett band som heter ”The Bloodsuckers”, men eftersom folk redan kände mig under namnet Dynamite, bestämde jag mig för att göra den klassiska singer-songwriter-tropen att kombinera de två så att det skulle vara lättare för mig att boka shower.

 

Och din musikaliska bakgrund då? Hur hamnade du här med det här projektet?

Jag har gjort musik i hela mitt liv. Ända sedan jag var liten har jag varit besatt av det. Jag spelade i band när jag växte upp, och innan det här projektet spelade jag trummor och sjöng i ett shoegaze-band som hette What Moon Things. Sedan några år efter att vi bröt upp var jag lite av en gemensam trummis för lokala NYC-band, och spelade i över 6 band åt gången med 2–3 shower i veckan. Sedan precis innan pandemin slog till 2020 bestämde jag mig för att komma ut bakom trummoprna för att starta detta soloprojekt och släppa lite av min musik. Jag släppte på egen hand min första LP, "Heartbroken", bara veckor innan pandemin bröt ut och var tvungen att förbereda mig för att spela in nästa eftersom jag inte kunde turnera på den under 2020.

 

Du fångar ett ljud mellan synthpop, alternativ pop och new wave på ett eget sätt. Var det ett medvetet val, när du skapade projektet, att det skulle låta så här?

Det var inte ett medvetet val, men jag valde det ljud som var lättast för mig. Jag växte upp med att lyssna på Nirvana, The Cure, The Replacements, samt mycket hiphop. Jag har använt samma gitarrsound sedan jag var 12 år. Jag har inte stängt av min fuzz eller min choruspedal sedan jag fick dem. Jag fördjupade mig mer i syntar när jag hörde Tycho första gången, det fick mig att vilja lägga till drömska ljudlandskap till min musik som redan hade pigga gitarriff i Johnny Marr-stil.

 

Okej, du har släppt tre album sedan 2020, eller hur? Hur skulle du beskriva den musikaliska resan från "Heartbroken" till "Sleeveless" till "The Tale of Tommy Gunn"?

Under Heartbroken byggde jag det där ljudet, och sedan producerade jag Sleeveless och cementerade det. Tommy Gunn handlade om att bryta ner allt det där för att introducera mer av mitt hiphopinflytande. Jag tror att nästa skiva kommer att handla om att bygga om kring spillrorna och återvinna en del av det som Tommy Gunn lämnade i stoftet.

 

Det är klart att du lägger en nostalgisk touch både i musiken och ditt visuella uttryck? Hur känner du för det?

Jag har väldigt roligt med det! Jag föddes på 90-talet och jag hade ingen kabel-tv här i USA, så jag växte upp med massor av 80-talsrepriser och fredagskvällens sväng till Blockbuster. Jag hade förmånen att samarbeta med några fantastiska regissörer som får känslan och kunde ta del av några av de gamla filmerna och ta bitar för att återskapa lite nostalgi. Jag jobbar också med film som mitt dagliga jobb, så det är väldigt roligt att kunna skapa något för mig själv.

 

Du både skriver och producerar din musik. Hur ser du på din rollviktade producent kontra artist? Vad är roligast?

Jag tror att gränserna mellan artist och producent har blivit alltmer suddiga sedan bra inspelningsmjukvara har blivit mer tillgänglig för allmänheten. Jag ser mig inte nödvändigtvis som en producent utan mer som en multiinstrumentalist som kan sjunga och även använda den mjukvaran. Personligen tycker jag att den instrumentala delen av musik väldigt rolig. Jag gör en instrumental grund nästan varje dag, men sångmelodin kommer inte alltid samtidigt. Den kommer oftast från en upplevelse eller ur min fantasi. När jag väl har bilden för en låt, eller några fräcka texter som kan öppna mig, är det den mest tillfredsställande delen av processen – även om jag inte nödvändigtvis skulle säga att det är roligt förrän den är klar. Jag kommer ofta på mig själv att bara vänta på att låten ska komma till mig. Det är inte riktigt något jag kan påverka. Man kan säga att jag förlitar mig på det tomma intet - som musiken kommer till mig ur.

 

Jag har sett dig arbeta med både Korine och Social Order. Är samarbeten något du strävar efter att arbeta med upprepade gånger?

Jag hoppas kunna göra fler samarbeten i framtiden! Just nu har många av mina samarbeten varit i avlägsna miljöer, jag hoppas att jag i framtiden kunde träffa människor personligen och röra ihop något på det sättet. Jag vill verkligen göra fler låtar med fler sångare, men inte på det typiska sättet, som "du får den andra versen, jag får den första versen och sedan sjunger vi refrängen tillsammans". Jag är typ över det. Jag vill att flera sångare ska byta linjer och skapa en uppsättning texter tillsammans, som Beastie Boys eller B-52’s.

 

Vad händer just nu då? Och hur ser möjligheterna ut att ta sig till Europa? Några hälsningar till dina svenska fans?

Ja! Jag skickar all min kärlek ut till Sverige och jag hoppas verkligen kunna komma ut dit någon dag! För er som läser, prata med ert rådhus och gör uppror på gatorna i The Bloodsuckers namn! Skojar bara, jag behöver bara en fet säck kontanter som har råd med resan utomlands. Men jag planerar att släppa ett par singlar i år för att marknadsföra en fullständig USA-turné och förhoppningsvis göra några fler efteråt. Jag hoppas att namnet jag tog från min farfar skulle kunna få tillräckligt med erkännande i år så att det kan motivera en Europaturné, eller att få uppmärksamhet från en bokningsagent som kan arbeta med mig utomlands. Tills dess vill jag tacka alla som läser detta, och tack Gustaf för att du vill ha med mig på en intervju, det var ett nöje! Vi skulle inte kunna ha dessa musikaliska förhoppningar och drömmar om det inte vore för människor som du!