Intervju med

Text: Gustaf Hull      2020-10-17

Plötsligt damp det ned en ny EP med Rupesh Cartel i lådan. Med det blev det här - i alla fall för mig - årets trevligaste återseende. Duon släppte ett par album i slutet av 00-talet och är i min bok ett par riktigt viktiga album i den svenska synthhistorien. Välskrivna låtar, bra framförda och riktigt hög produktionsnivå. Att kontakta VIktor Ginner och Daniel Bergdahl för en intervju var med andra ord ett måste.

 

Hej och välkomna tillbaka får man väl säga! Ni har varit saknade av många kan jag säga. Vi har fått flera frågor till redaktionen om er. Känns det roligt att vara tillbaka?

Viktor: Så klart väldigt kul att det finns en skara som fortfarande är intresserade. Vi är faktiskt lite förvånade över hur mycket reaktioner vi fått i form av meddelanden och mejl från alla möjliga delar av världen. Tidigare har det kommit frågor lite då och då om vart vi tog vägen de här åren efter att vi släppte Anchor Baby, men att det är så pass många som verkar glada att vi spelat in ny musik är som sagt överraskande och väldigt kul.

Daniel: Vi fattade nog inte att det var så pass många som överhuvudtaget kände till oss ens när vi var som mest aktiva, så ja, jättekul såklart.

 

Sist du och jag Viktor pratade om Rupesh Cartels framtid – vilket var för några år sedan – kändes en ”comeback” långt borta men inte otänkbar. Vilken gnista tände er att göra ny musik?

Viktor: En del av orsaken är nog så enkel som att våra liv förändrats ganska mycket de senaste åren. Våra respektive barn har blivit större och vi lever varannan-vecka-liv båda två numera, så det finns helt enkelt tid att återigen hålla på med nörderier av typen att sitta och göra musik hela kvällar och helger. Gnistan kom nog främst tack vare att det var så oerhört längesedan vi höll på och det fanns ett uppdämt behov. Helt plötsligt var man 23 igen, satt med en folköl vid datorn och spelade syntslingor. Det gick liksom inte att sluta.

 

Vi har ju inte fått ett album av er sedan ”Anchor Baby” 2009. I min bok är det ett stycke svensk synthhistoria. Vad skiljer Rupesh Cartel 2020 från 2009 enligt er egen beskrivning?

Viktor: Det lite sorglustiga svaret är nog att det inte är så hemskt mycket som skiljer sig. Vi eftersträvar och går igång på ungefär samma saker. Framförallt finns det nog en ganska tydlig linje i fråga om låtskrivande, om man jämför då och nu. Möjligen tror jag att vi idag försöker hålla saker och ting lite enklare och renare i fråga om produktion, och det har nog helt enkelt att göra med vilken musik vi lyssnar på själva idag. Det vräks på med lite färre grejer och hålls liksom tillbaka litegrann på ett sätt som det inte gjordes förut.

 

Du Viktor släppte en EP under namnet Gråzonen för tre år sedan, men har du Daniel haft några musikaliska projekt under tiden?

Daniel: Jag har rätt mycket utrustning och studioprylar hemma som jag sitter och donar med. Jag spelar in en hel del grejer men än så länge är det inget jag försökt få ut eller så. Någon gång i framtiden kanske.

 

Hur har arbetet med Lodestar varit? Har det varit en lång process?

Viktor: Det blir ju en lång process eftersom livet innehåller så mycket mer idag än vad det gjorde för tio år sedan. Man hittar en liten melodi man gillar, spelar in den, stänger ner för att ta hand om någon jobbgrej eller vad det kan vara, öppnar upp igen efter en vecka, lägger på lite trummor som man tycker blir bra, stänger ner, öppnar upp efter en vecka och håller på så där tills det är en färdig låt. Kanske handlar processen idag lite mer om att bara nöta på tills det uppstår något man gillar, medan man tidigare hade tid att bara gå och vänta på att det skulle dyka upp inspiration eller idéer av sig själv. I slutändan tror jag inte att resultatet blir så annorlunda.

 

Vilka berättelser ligger bakom låtarna då?

Viktor: Låtarna handlar allihop om personer som kommit och gått de senaste åren eller som fortfarande finns i mitt liv på ett eller annat sätt. Så framförallt är det berättelser om något så originellt som mänskliga relationer, missförstånd, förväntningar och sådana där saker. Jag tror jag blivit bättre på att skriva texter som ligger lite närmre vad jag faktiskt vill uttrycka, snarare än att bara rada upp en massa långsökta och obegripliga metaforer. Det blir fortfarande väldigt mycket metaforer men på sätt där åtminstone jag själv förstår vad jag är ute efter.

 

Så vad har ni siktet på? Blir det ett album?

Viktor: Jag tror inte att det blir ett album. Processen är för lång och för tidskrävande i förhållande till tillfredsställelsen det ger när det är färdigt.

Daniel: Däremot är det nog ganska sannolikt att det kan bli musik på det sätt vi gjort nu, i form av en EP. På det sättet går det inte så lång mellan varven och vi hinner inte ledsna innan det faktiskt finns något att visa upp.

 

Vad har ni för hälsning till era fans som längtat efter er återkomst?

Viktor: Vi har inte riktigt fattat att ni finns. Tack så väldigt väldigt mycket för att ni gör det och tack till alla som hört av sig i samband med det nya släppet och även dessförinnan.

Vi fattade nog inte att det var så pass många som överhuvudtaget kände till oss ens när vi var som mest aktiva, så ja, jättekul såklart.

RUPESH
CARTEL

Det lite sorglustiga svaret är nog att det inte är så hemskt mycket som skiljer sig. Vi eftersträvar och går igång på ungefär samma saker. Framförallt finns det nog en ganska tydlig linje i fråga om låtskrivande, om man jämför då och nu.

Jag tror jag blivit bättre på att skriva texter som ligger lite närmre vad jag faktiskt vill uttrycka, snarare än att bara rada upp en massa långsökta och obegripliga metaforer. Det blir fortfarande väldigt mycket metaforer men på sätt där åtminstone jag själv förstår vad jag är ute efter.

 

COPYRIGHT (C) 2019