• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

SYNTHPOP

Depeche Mode. Få band kan mäta sig med deras dragningskraft. Bandets fans kallas inte Devotees på grund av sin ljumma inställning till musiken och skivsamlandet om vi säger så. Deras femtonde album kommer, som vanligt, att få vissa fans att rynka på näsan och andra att fulgråta av glädje. Det är med andra ord precis som vanligt i Landet Depeche.

Jag tillhör den där, lite hånade, skaran som faktiskt gillar det Depeche Mode har gjort efter att Alan Wilder lämnade bandet. För även om bandet lämnade sitt klassiska sound bakom sig för många år sen, har de alltid varit den udda fågeln i musikvärlden. Även om vissa av deras låtar har spelats flitigt på musikkanalerna så har de aldrig någonsin varit mainstream.

 

Memento Mori är inget undantag. Det är övervägande elektroniskt och befriande fritt från MTV-refränger. Istället är det fokus på stämningar, känslor, arrangemang och, faktiskt, ljud.

Synthslingornas ettriga närvaro och den rena, krispiga prodden gifter sig alldeles utmärkt med de allt som oftast introverta låtarna. Första singeln Ghosts Again är väl den mest singelvänliga låten här då i stort sett alla andra låtar är för udda för att vara självklara singelval.

 

Överlag tycker jag att Dave Gahan sjunger mer okonstlat och direkt från hjärtat än han gjort på bandets senaste tre-fyra skivor. Här slipper vi de där sch-ljuden på alla S som han la sig till med under en period. Istället är det den där mörka, okomplicerade och djupa barytonrösten från mina tonår som förgyller Memento Mori. För mig personligen är nog sången det som berör mig mest på albumet som helhet. Som att få en varm kram av någon när man som mest behöver det.

 

Musikmässigt går det att hitta ekon från bandets tidiga år såväl som andra storheter inom synthgenren. Lyssna bara på My Favourite Stranger där det låter som om Trent Reznor armbågat sig in i studion och tagit över inspelningarna efter halva låten. Eller trion Wagging Tongue, Caroline´s Monkey och People Are Good, som lär få Ralf Hütter att höja på ögonbrynen och le av igenkänning.

 

Hur jag ska rangordna skivan i deras diskografi får tiden och livet utvisa. Oftast, och framförallt på den här skivan, tar det lite tid att komma in i låtarna. Och visst finns det en eller två låtar som jag ännu inte har blivit kompis med, men som helhet är det här en alldeles strålande synthplatta.

 

Det låter inte som något annat, och tycker man det så är det med allra största sannolikhet för att Depeche Mode influerade det bandet du refererar till. Det här är inte musik för massorna. Det här är musik för dem som valdes sist på gympan. Musik för dem som kände sig utanför.

Alla ”eyeliner wearing weirdos” som en gång för länge sen hittade tröst, mening och gemenskap i det udda bandet från Basildon.

Memento Mori är deras skiva. Och den låter som Depeche Mode. Omisskännligt.