• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

EBM

Mörk, smutsig 90-talsbody för fans av tidiga Wumpscut och Leæther Strip. Per Karlsson levererar en förbluffande tajt CD som knockade mig när jag hade garden nere. En av årets mest otippade höjdare så här långt.

Jag hatar överraskningar. Men då och då dyker det upp en som gör mig genuint glad. Den oansenliga och hemmagjorda CD som låg i min brevlåda kändes som ”ännu en halvtråkig demo” som jag får med jämna mellanrum.

Men det här var jag inte beredd på.

Det visar sig vara ett enmansprojekt signerat Per Karlsson där bandnamnet är en förkortning för Göran Har Tråkigt. Och det namnet blir ju bara bättre för varje gång jag säger det. Punkigt och befriande fritt från vår genres alla klichéer.

 

Musiken då?

Man möts av en fullständig attack. Blytunga, skitiga basgångar tar ett rejält nacksving på lyssnaren och på bara någon halvminut är man fast i ett jävla driv, rent ut sagt.

Musiken kontrasteras mot en sång som egentligen inte hör hemma i den här musiken.

Tills nu.

En hes och lite nasal stämma á la Stefan Groth i Apoptygma Berzerk samsas med en hård och ettrig elektronisk bakgrund som inte hade gjort bort sig på en skiva med Pouppée Fabrikk.

Effekten är synnerligen häftig.

 

Dessutom gör Per låtar med refränger man minns och frånvaron av överdistad/skrikande sånginsats gör att man slukar hela skivan i ett svep, utan att få fulbodymigrän.

Låtarna är föredömlig korta, runt tre minuter, och efter bara ett par ronder med ”Suffer” så har flera av låtarna blivit favoriter hos mig. Apologize, The Perpetrator och Slaves kan välta vilken linjebuss som helst, bara dom får chansen.

 

Vi är bara inne i mitten på Mars, men jag skulle bli förvånad om den här plattan hamnar utanför min 10-i-topp när vi räknar samman 2023 års bästa album vid årsskiftet.

 

För att citera Dynamit-Harry: ”Vilken jävla smäll”!