• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

COLD WAVE / POST PUNK / ELECTRONIC / ALTERNATIVE

Den som väntar på något gott ...

Det var minsann ett tag sedan vi fick ett album från herr De la Cour. Det var hela fem år sedan han släppte albumet Mandrills. Mycket har hänt sedan dess. Det vet den som sett dokumentären ”Jag känner sjukdomen i varje andetag” där vi får följa Henric och hur han tampas med sin sjukdom cystisk fibros. Dessbättre har berättelsen ett lyckligt slut, där Henric faktiskt får den hjälp han behöver. Plötsligt tar livet en ny vändning.

Så vad händer musikaliskt när ett liv på väg mot en osäker utgång vänds till hopp? Ja, det är oundvikligt att en sådan händelse i livet inte skulle yttra sig genom en sådan känslokanal som musik är, och Henric visar en annan sida. Att det sedan skulle handla om en partyplatta är förstås uteslutet när den är signerad indiemörkrets greve.

Frågan om plattan har ”mycket gitarrer” har haglat över mig från olika håll. Jag förstår vad de menar. Ja för tusan, det är rätt mycket elgitarr – men den som förväntar sig en fortsättning på, den i det här laget ålderstigna singeln, ”Two Against One” hoppas på något annat än Gimme Daggers presenterar. Faktum är att den låten samt ”Arkham Supermarket” är det hårdaste du får, men varför hänga upp sig på det?

Gimme Daggers är nämligen ett extremt välskrivet och välproducerat album med lysande texter. Där har den gamle bandkompisen från Yvonne - Rikard Lindh – gjort en bra insats. Här finns en ljudbild som är smått omöjlig att genrebestämma och ändå skapad som en ren kärleksförklaring till gammal hårdvara. Men det här är ingen renodlad, analog upplevelse ska sägas.

Varje låt är en resa in i en känsla. Mörker och förtvivlan varvas med ljus och hopp. Där blir det ointressant vad som skapar ljudbilden. ”Fury”, ”Body Politics”, ”Hank Sometimes”, ”Worthless Web”, ”Teeth, Please”… svårt att välja vilken som är bäst. Men även om variationen är bred och innerlig, så kanske anslaget är något liknande mellan turerna. Det är dock petitesser i något av det mest genomarbetade som Henric har skapat.

Utan diskussion är det här ditt mest givna skivköp den här hösten. Där du som gillar Henrics hoppfulla stunder kommer att  bli nöjdare än du som förväntat dig ett primalskrik.

FOTO HELENE SHIPPEY